Baptisternas 150-årsjubileumskonferens i Pedersöre 15.6.2006

Biskopen i Borgå stift: hälsning        

                                      Vid livets port 

Kära vänner.  Det är en stor ära och glädje för mig att få framföra min egen och hela Borgå stifts hälsning vid inledningen till denna 150-årsjubileumskonferens. Jag vet, att när jag står här, så är jag omgiven av idel vänner och av kära bröder och systrar i Herren. Hur underligt det än låter vill jag allra först tacka för allt det stöd jag själv har fått i min ämbetsutövning under snart 24 år som det svenska stiftets biskop. Guds ord talar om pelare i Guds tempel, och en pelares uppgift är att hålla och att ge stöd åt hela byggnaden. Och jag har faktiskt kunnat uppleva baptistsamfundet med dess pastorer och medlemmar som en sådan pelare i det finlandssvenska kyrkolivet som har stått där stadigt i alla stormar och som faktiskt har varit ett starkt stöd. För det vet vi ju att Guds kyrka är en enda kropp och en enda byggnad och att vi alla är djupt förenade i samma kamp, samma glädje och – ofta även samma smärtor.    Som hälsningsord har jag valt Jesu eget ord i bergspredikan när han säger: ”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”     Detta bibelord befriar oss först och främst från att stirra på storlek i Guds världsvida kyrka. En kyrka eller ett samfund kan vara stort i ett land eller en kontinent och litet i en annan, och omvänt.  Så är det vare sig vi kallas baptister, lutheraner, metodister eller något annat. Och Jesus har aldrig gett oss något majoritetslöfte: porten är trång och vägen är smal, och det är sist och slutligen få som finner den.   Mina tankar har gått till Rosenlunds prästgård som ju har en central roll i baptistväckelsens ankomst till vårt land. Jag har själv bott i samma prästgård som prosten Heikel och hans döttrar och känner alltså en viss ödesgemenskap med dem. När jag tänker på Rosenlund är det faktiskt porten till själva rosenlunden, till den aspegrenska trädgården, som kommer för min blick. Där står den där porten mitt i stenmuren med sin spjälgrind och sitt lilla tak. Går man in får man ta ett par trappsteg ner och så är man inne i trädgården. På min tid gjordes den till fotbollsplan, och det gick livat till på den klippta gräsmatten där innanför de skyddande murarna. Jag har i mitt liv spelat fotboll på många planer både hemma och utomlands, men den där lilla planen vid Rosenlund slår nog alla rekord. Men nu har det åter blivit ordning på torpet och man satsar på nytt på blommor och nyttoväxter, så som både Aspegren och senare bl.a. Heikel säkert tänkte sig saken.     Men – kära vänner – vad handlar det om i Guds rike, det som finns innanför porten? Hur skall vi ha det i våra kyrkor och samfund? Jesus säger att det handlar om Livet. Porten och vägen öppnar sig mot livet. Det handlar om liv som blommar och liv som ger glädje.      Jag vill därför ta bilden av trädgårdsporten där vid Rosenlund som en inspirerande ikon eller symbol för den nu jubilerande baptistiska väckelsen i vårt land. Kallelsen som står kvar är att finnas nära porten till Livet, stavat med stort L. Vi får inte förneka att det faktiskt finns en port och att den är både trång och svår att upptäcka. Men samtidigt får vi aldrig glömma det som finns innanför och att det handlar om livet: blomning och fruktbärande, gemenskap i frihet och kärlek, till och med Guds barns livfulla lek och glädje inför Herrens ansikte. Må baptistförsamlingarna, liksom andra församlingar, få vara små eller större förgårdar till paradiset självt som är Guds barns eviga hemvist.     Med dessa tankar hälsar jag festförsamlingen än en gång och uttalar min välsignelse över er och oss alla.