2006 Här är mitt liv | Borgå stift

FMS:s sommarfest, festkvällen 17.6. 2006

Biskop Erik Vikström: festföredrag

Här är mitt liv

Kära vänner. Mitt föredrag på denna festkväll med temat ”Här är mitt liv” vill jag samla kring tre diabilder. Den första togs måndagsmorgonen den 29 maj vid den nerbrunna domkyrkan i Borgå. De två andra, som jag har sänt för framkallning, togs för exakt en vecka sen en kristallklar lördagsförmiddag med strålande sol och blå himmel, den ena vid samma domkyrka och den andra på biskopsgårdens gräsmatta. Den första diabilden är tagen ganska tidigt på morgonen, strax efter branden. Av domkyrkan ser man bara väggarna och gavlarna och nere på marken är det förkolande rester av bjälkar och allt slags bråte. Det ryker ännu över valven och allt är svart och sotigt. ”Här är mitt liv.” Ja, här är mitt liv – så har jag gång på gång tänkt de sista tre veckorna, och speciellt då i början. Denna domkyrka hade på ett visst sätt varit hela mitt liv. När vi valde pensionärsbostad där i Borgå ville vi uttryckligen ha en lägenhet med utsikt över domkyrkan, och det fick vi. Men nu står kyrkan där delvis som en ruin. Här är mitt liv – så har jag tänkt i dystra stunder. Här är allt som är kvar efter snart 24 rika år centrerade kring detta Herrens hus. Men livet är sådant. Det har jag predikat för andra, och nu får jag själv stava på samma läxa. Allt mänskoliv är fragmentariskt och oavslutat. Det blir en början här och en början där, och kvar blir det många lösa trådändar. Och till sist brinner och förkolnar det mesta – om inte förr så när dödens verklighet och tidens tand får ta våra jordiska liv i sina obarmhärtiga grepp. Sådant är livet för oss alla! Inför den förkolnade domkyrka har min aktiva livsgärning så här långt passerat revy. Tänk hur många ansatser här och där, hur många drömmar som har omsatts i handling men dock förblivit bara utkast till något som blev oavslutat. Är det här bilden av mitt liv och min livsgärning hittills? har jag frågat mig inför den till hälften nerbrunna kyrkan. Jag kan nämna 60-talets starka så kallade femte väckelse där jag som ung teologie studerande och sedan präst satsade allt – och ibland nästan mer än allt – under många år. Jag minns de drömmar som jag klädde också i skrivna och ganska trosfriska och djärva texter som redaktör för tidningen vår Inremission. Det var drömmen om en stark och vitt omfattande luthersk inremission som skulle ha gett profil och hem åt den kyrkliga väckelsen i vårt stift. Det hände mycket och många bestående frukter är kvar. Jag säger absolut inte att det var förgäves. Och själva drömmen om en luthersk och alltså kyrklig inre mission har åtminstone jag aldrig kunnat lämna eller glömma – en sådan som framför andra min svåger Sigurd Norrgård i sitt andliga ledarskap under många år gav inspiration till. Vi talar då om en inre mission som hand i hand med den yttre missionen präglas av öppenhet för väckelse och förnyelse, av öppenhet för olika åsikter i t.ex. ämbetsfrågan, av öppenhet för allt vad Herren har att ge av andliga och karismatiska gåvor och samtidigt av tydlighet i fråga om attityden till Guds ord. En sådan varm och öppen väckelse- och missionsvåg mitt inne i kyrkolivet tror jag, och många andra med mig, att vi alltjämt behöver, nu som aldrig förr. Men tillsvidare är mycket av allt detta bara drömmar och ansatser som uppenbarligen alltjämt måste bida sin tid och söka sina rätta former. För mig ledde vägen småningom till sju år i Sibbo, med mycket arbete och många ansatser och försök också där. Det blev sju års övning i något som kunde kallas församlingsmission, och vad som blev bestående av det hela vet Herren allena. När min familj efter dessa år bröt upp för Helsingfors och min tjänst som svensk missionssekreterare i FMS och jag ställde frågan: vad blev kvar, vad var det bestående? så kunde jag konstatera att det som blev kvar, och som jag framför allt hade med mig i handen, var de många enskilda mötena med enskilda människor. Det blev kvar och det ville jag behålla, medan det säkert fanns en hel del av det som vi hade stretat på med där i Sibbo som utan större förlust kunde gå upp i rök. Och så har livet fortsatt – för mig liksom för andra präster och lekmän, skulle jag tro. På ett sätt är det skönt att veta, att vi inte själva har kontroll på vad som i vårt liv visar sig vara viktigt och värdefullt och verkligt bestående. Sådan feed back kan ofta komma med många års eftersläpning, och säkert är det bäst så. Det kommer t.ex. inte an på längden av olika engagemang. Jag har varit biskop mycket längre än alla andra aktiva biskopar i Norden just nu. Men det betyder ingenting. De sju åren i Sibbo, de två åren på FMS och de närmare fyra åren i Tanzania – eller de tre åren som kyrkoherde i Pedersöre – väger var för sig minst lika tungt i vågskålen. I min tjänst som missionssekreterare där på Observatoriegatan lärde jag mig snabbt att det mera outtalat fanns tre olika klasser av medarbetare i det huset: A- B- och C-laget. A-laget var de som hade varit länge ute som missionärer, B-laget de som hade varit en kortare tid och C-laget de som inte alls hade tjänstgjort utomlands. Jag vägrade då, och jag vägrar alltjämt, att gradera missionens anställda på det sättet, även om jag gärna vill ge en särskild heder åt sådana som t.ex. Nancy Råholm som jag uppvaktade med brev häromdagen på hennes 80-årsdag och där betecknade henne som den finlandssvenska missionens ”Grand Old Lady”. När vi själva här i Jomala för 30 år sedan vigdes till missionärer var det ingalunda för att den gången klättra upp till B- eller A-laget, utan det var bara därför att Herren just då hade kallat så tydligt och så oemotståndligt till det särskilda uppdrag som väntade oss. Vår avsikt när vi stod där framme vid Jomala kyrkas altare var nog att gå in i något som skulle prägla resten av livet, och det har det faktiskt gjort, också om tjänstgöringen ute i Tanzania också den, tvärt emot vad vi hade tänkt oss, bara blev en ringa början utan fortsättning och med många oavslutade ansatser. Jag kunde fortsätta med att räkna upp många andra ansatser som livet hittills har gett och som mer eller mindre blivit på hälft. Som biskop har jag försökt marknadsföra först gräsrotskyrkan och sedan oastänkandet. Och nu på sistone har jag, för att förhindra onödiga sammanslagningar, försökt köra fram tanken på den gemenskapsorienterade församlingen (med ett minimum av betalda tjänster) som ett komplement eller alternativ till den traditionella verksamhetsorienterade församlingen (som bygger på ett maximum av betalda tjänster). Det står dock inte i min makt att bedöma hur livskraftiga dylika modeller har varit, och hur mycket allt detta och annat liknande så här långt blivit mer än bara begränsade ansatser. Därför vill jag återvända till bilden av den brunna domkyrkan. För den är dock en hoppets symbol. Den står ju ändå kvar och grunden har hållit, och i den mån som du och jag i liv och gärning har byggt på den grund som heter Kristus så är det viktigaste ändå kvar. Det som långt uppväger alla mänskliga tillkortakommanden är vissheten att ingenting skall kunna rasera denna fasta grund eller skilja oss från Kristi kärlek. Jag tar därför fram den andra diabilden. Den togs som sagt en vecka senare, och vad ser vi där? Jo, vi ser en kyrkoruin som är omgiven av höga byggnadsställningar. Det har varit rena terapin att dag efter dag gå där vid domkyrkan och se allt som har skett och hela tiden sker där. Man kan tala om en verklig folkvandring till den brunna domkyrkan. Folk har kommit och stått där i stillhet och bara tittat. Men runt själva kyrkan, innanför murarna, har det varit en febril verksamhet. Lyftkranar har surrat, det har klappat och dunkat, och en här av arbetare i blå dräkter och gula hjälmar har kommunicerat med varandra med höga röster. I otroligt rask takt har man byggt upp höga ställningar som dag för dag har klättrat upp mot kyrkans takåshöjd. Kyrkan skall slås in i ett skyddande hölje av plåt, och småningom kommer restaurationsarbetet att inledas. Här är mitt liv. Ja, också här är mitt liv avbildat – och ditt liv, du som vill leva för Herren och tjäna kyrkans och missionens sak här i världen. Verket fortsätter, och snart är det någon annan som bygger vidare från den grund som du och jag med våra liv och handtag får vara med om att lägga. Här har vi en uppmuntrande och inspirerande aspekt som Skriften själv ger oss genom aposteln Paulus. Hur ofta får vi inte höra att det snart är slut med kyrkan. Olycksprofeterna vill ta modet av oss. De vill skrämma unga människor bort från kyrkans ämbete eller från att ge sina liv till kyrkans olika tjänster hemma och utomlands. Men då räknar man inte med att kyrkan är Herrens verk och inte något mänskligt företag. Vi får nog fortsätta med att bygga på kyrkans ställningar. Vi får hjälpas åt med att reparera det som är skadat och vi får bygga vidare där andra har slutat. Vi får vänta på nya medarbetare som ger sina unga liv och sina nådegåvor till att bygga upp något ändamålsenligt och skönt för vår tid och till att skapa en kyrka som kan svara mot morgondagens nya krav. Med hammarslagen från byggnadsställningarna ekande i öronen går vi slutligen vidare till det tredje och sista objektet. På min vandring upp till domkyrkan för en vecka sen gick jag till sist över till biskopsgårdens gårdsplan. Där är det ganska tomt nu, men gräsmattan var klippt och det var otroligt stilla och vackert där under den väldiga ekens grenverk. Det var som att befinna sig inne i ett stort och grönt tält. Jag har alltid tyckt om att stå där i skuggan under denna kraftiga ek – detta vårdträd - som biskop Max von Bonsdorff planterade för snart 80 år sedan. Men jag gick vidare till det bortre och solbelysta hörnet av den lilla parken. Där står numera en liten rönn som är ungefär 2 meter hög. Det är det vårdträd som min fru Kerstin och jag har lämnat efter oss på biskopsgårdens inhägnade gräsmatta. Vi planterade det för två somrar sen, och nu i år är det första sommaren som rönnen riktigt växer och mår bra. När jag tog min bild stod den där och blommade stort, och de vita blomklasarna tecknade sig klart mot den blå himlen. Rönnen doftade starkt och jag räknade upp till närmare 70 vita blomklasar. Det var som om rönnen hade sagt: Nu tror jag på livet, nu vågar jag blomma! Här vill jag sluta mitt festföredrag. Här är mitt liv. Så här får våra liv blomma ut i livets alla skiften, vare sig vi är unga eller gamla. Det gäller att frimodigt leva i nuet, att tro på framtiden och vänta sig allt gott av framtiden och att framför allt tro på att Gud kan bättra på, rätta till och multiplicera våra små försök att tjäna honom. Det gäller att i alla situationer våga ge ut allt, att våga och vilja trivas där man är och bor och att på det sättet våga blomma. Vi har all orsak att göra det, därför att Kristus har uppstått och möter oss ur vår egen, ur kyrkans och därmed också ur världens framtid. Så det finns orsak att med gott hjärta lämna allt det halvfärdiga ifrån sig i trygg tro på att Herren kan ta allt i sina händer. Det finns orsak att aldrig ge upp, utan att alltid börja omigen. Framför allt finns det orsak för oss alla att plantera våra vårdträd i tro på den framtid som ligger i Herrens mäktiga hand. Ingenstans är detta så angeläget och meningsfullt som i den kristna missionens sammanhang. Det finns så oändligt mycket som är ogjort och så oändligt många som behövs med sina olika gåvor och sina olika insatser. Jesus själv har gått före och lagt ner sitt liv för världens räddning. På samma sätt får du och jag komma med våra liv, det enda och det bästa vi har. Här är mitt liv och här är ditt liv, och våra liv överlåtna till tjänst för Herren får gå in i varandra och vävas in i Herrens eget uppståndelseliv. Han kommer själv emot oss med det löfte som vi skall få höra mera om när vi firar högmässa i morgon i Jomala kyrka: ” … men den som mister” – och så att säga avstår från – ”sitt liv för min skull, han skall finna det.”