2006 Två frågor; diakonvigningen i Borgå 4.6

Kära vänner. Den så kallade Lilla bibelns budskap om Guds kärlek till världen lägger två frågor på våra läppar. Bägge frågorna känns särskilt relevanta för oss denna pingstdag, när vi är tvungna att fira vår högmässa här i denna gamla träkyrka strax intill vår svarta och förkolnade domkyrka. De två frågorna lyder: Hur skall vi förhålla oss till kyrkan? och: Hur skall kyrkan förhålla sig till världen?

     Hur skall vi förhålla oss till kyrkan? Låt mig då först definiera vad jag menar med ordet ”vi” och med ordet ”kyrkan”. Det ”vi” som jag nu talar om är vi alla som är en del av den värld som Gud älskade så högt, att han i sin Sons död offrade allt för vår skull. Och med ordet ”kyrka” menar jag då inte i första hand kyrkobyggnaden, också om det skulle ligga nära till hands att börja där i dag. Jag talar inte heller om kyrkan som institution, också om varje kyrkosamfund måste ha vissa yttre former för att kunna leva och existera. Nej, jag talar om kyrkan som vårt andliga hem. Hur skall vi förhålla oss till detta andliga hem?

     Mitt tvådelade svar blir mycket enkelt, och jag börjar faktiskt med ordet ”hem”. Vi skall förhålla oss till kyrkan precis så som man förhåller sig till sitt eget hem. Kyrkan är vårt gemensamma andliga hem. Det är som ett dyrbart hem som vi skall betrakta vår egen kyrka. Vi skall vårda vår kyrka med dess medlemmar och med dess kyrkobyggnader och anrättningar så som vi vårdar och sköter vårt eget hem. Blir det på någon punkt läckage eller kortslutning i vår andliga gemenskap griper vi genast in, så som vi gör där hemma. Vi pryder och smyckar vår kyrkogemenskap och våra kyrkor så som vi pryder och förskönar våra egna hem. Vi slår vakt om trivseln i vår kyrka så som vi slår vakt om trivseln i våra hem. Vi kommer med våra materiella gåvor och vår arbetsinsats till vår kyrka och vår församlingsgemenskap på samma sätt som vi satsar så mycket på våra egna hem. Framför allt slår vi vakt om att kyrkan som vårt andliga hem skall präglas av gästfrihet och öppenhet, så att alla kan känna sig välkomna och hemma när de har att göra med sin kyrka och sin församling.

     Vi vet att det allra viktigaste är den anda som råder i hemmet. Ett hem kan vara fattigt till det yttre. Golvet kan knarra och det kan vara dragigt och kallt om vintern. Men om andan är god är allting ändå bra. Därför behöver vi så intensivt pingstens Ande i våra kyrkor. Vi får stanna upp och bli stilla och öppna oss för Guds heliga Ande som enligt Skriften är kärlekens, glädjens och fridens saktmodiga ande. Om inte förr, så nu är det hög tid för oss alla att vända om till Gud. Vi får ge vår ära och vår tillbedjan åt hans Son som har älskat oss in i döden, och vi får öppna oss för hans goda ande för att både fyllas och ledas av den.

     Det var det första. Vi skall förhålla oss till kyrkan som till våra egna hem.

För det andra skall vi förhålla oss till kyrkan som till vår egen mor. Kyrkan är vår andliga moder. Hon har genom Andens verksamhet genom dopet och tron varit redskapet för vår nya födelse till det eviga livet.

     Guds ord tar kraftigt fram det moderliga draget i kyrkans liv. ”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er” säger Herren hos profeten Jesaja. Guds Ande, pingstens ande, är bland annat Tröstaren som kommer till oss i våra sorger och torkar våra tårar. Vi bär alla här i Borgå på en otrolig sorg dessa dagar. Vi sörjer över det som har skett här vid domkyrkotorget för snart en vecka sen.  Vi saknar vår kyrka som för oss alla har varit något mycket mer än bara en byggnad. Och vi sörjer med och över de unga människor som har gjort något så förfärligt som att vara med om att bränna en kyrka. Våra tankar är dag och natt hos den och de som gjorde det här, och vi tänker på deras familjer. Det ligger inte i vår makt att avgöra när tröstens tid är inne för den ena eller den andra av dem. Det kan kanske ta mycket länge. Men vad Gud vill göra, det står utom allt tvivel. ”Ty” – har vi läst i dag: ”Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Därför vill inte heller kyrkan döma någon. Speciellt när den totala hopplösheten lägger sig över oss människor är det kyrkans främsta uppdrag och ärende att trösta, att uppmuntra och att väcka nytt hopp.

     När Jesus i anden såg den förödelse som skulle drabba Jerusalems tempel på grund av folkets otro brast han i gråt och sade: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna.” Den bild som han då manade fram var bilden av kycklingmodern som vid gräsbranden samlar kycklingarna under sina vingar och som sedan dör och förkolnar där i sin kamp för de sina. Genom att dö på samma sätt har Kristus dragit och samlat oss alla till sig. Vi har fått liv genom hans död. Också vår gamla moderkyrka står nu där på sin plats förkolnad och på något sätt livlös. Men aldrig har den samlat så många till sig som den gångna veckan.  Hit har det strömmat människor från när och fjärran. De har stått där stilla, och de har inte kunnat slita sig loss från det som de har sett där i kyrkans närhet.

     Kyrkan är vår moder. Också fast en mor kan bli både gammal och dement skulle det aldrig falla oss in att överge henne för den sakens skull eller att skymfa henne för det. Jag vet hur det var när min egen gamla mor hamnade in i det tillståndet. Och visst kan också vår kyrka på goda grunder beskyllas för att vara både ålderdomlig och efter sin tid. Men vi älskar henne ändå. För det är i alla fall genom henne som vi har blivit födda på nytt till det eviga livet. Hon är och förblir vår gemensamma mor. Och vi vet, att när vi själva en gång har lämnat detta jordiska liv, så finns kyrkan alltjämt kvar och hon är i den bemärkelsen alltid både yngre och friskare än någon av oss. För kyrkan hör framtiden till. Hon tar ständigt emot nytt och friskt liv från honom som kommer till oss ur uppståndelsens framtid. Kyrkan är den ort här i världen där framtidens liv flyter in i världens liv. Därför är hon samtidigt både gammal och ständigt ung.

     Vi förhåller oss alltså till kyrkan på samma sätt som vi förhåller oss till vårt eget hem och till vår egen mor.

      Den andra frågan kan vi ta mycket kortare: Hur skall kyrkan förhålla sig till världen? Också den frågan är enkelt besvarad. Det är bara att läsa innantill. Det är bara att läsa i instruktionsboken och alldeles särskilt det avsnitt som är evangelium och predikotext i dag: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.” Så enkelt är det och just därför så svårt och så krävande. Som troende kristna har vi bara en enda uppgift i relation till världen och våra medmänniskor, onda som goda: det är att älska – att älska och älska och åter älska – att älska så mycket att det tar ont och ofta tar emot på alla sätt. Världen kan räddas endast genom den kärlek som söker sin kraft från Kristi kors. Gud har själv programmerat färdskrivaren för oss: världen måste älskas hem till Gud!  Den trofasta och uthålliga kärleken är det enda språk som får denna världens människor att förstå att Gud söker dem  sin godhet. Alla de ungdomar som också här vid domkyrkotorget på morgonnätterna har sparkat på parkerade bilar och söndrat allt som kommit i deras väg måste älskas hem och tillbaka till Gud.

     Gud är inte ute för att döma utan för att rädda, har vi fått höra i dagens evangelium, och därför har vi inte heller någon annan väg att gå i våra hem och i vår gemenskap. Det är en långsam väg och en mödosam väg, utan tvära snitt och snabba lösningar. Men Guds ord försäkrar att det är en övermåttan härlig väg. Det är att älska och tjäna på samma sätt som kyrkans Herre tjänade i kärlek och  gav sitt liv till lösen för många. Det är inga storverk som krävs av oss, utan snarare det att vi dag för dag gör det som vi bör göra med och för varandra.

     Kära Helene och Gunne. Om en stund kommer jag att trä diakonstolan över er vänstra axel. Jag behöver inte säga mer än det jag nu har sagt i min predikan. Ni vet vad det betyder, det som nu skall ske, och ni vet vad det är ni går in i. Gud välsigne er. Ni sänds ut från denna gudstjänst för att som trofasta diakoner tjäna och lägga ner era liv för de medmänniskor som kommer i er väg och som ni aktivt skall söka upp. Tillsammans med kyrkans andra diakoner och diakonissor skall ni på ett särskilt sätt gå före oss andra när kyrkan älskar världen hem till Gud. Amen.