2006: Att de alla skall bli ett

Finlandssvenska sång- och musikfesten, Korsholms kyrka 28.5.2006
6 sönd. e. påsk; 3 årg. ev. Joh. 17:18-23

Kära vänner. Vi har i dagens evangelium hört ett utdrag från Jesu översteprästerliga förbön, hans förbön för de sina strax innan hans korslidande inleddes. När man nalkas denna heligaste av alla heliga texter borde man tänka på de ord som Mose fick höra när han såg den brinnade busken i öknen: ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” På samma sätt står vi nu på helig mark. Vi står på tröskeln till Jesu egen, inre bönekammare. Vi anar en eld som brinner därinne, vi hör en bön som stiger upp från detta centrum, en bön som han också har lagt på våra läppar: Tillkomme ditt rike – Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen ….

Egentligen handlar det om samma bön när vi i dag hör Jesus bedja: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

Vi möter här en stor och djup hemlighet, oåtkomlig för mänsklig vishet. Det handlar om himmelrikets fördolda skatt, om Guds rikes dyrbara pärla. Det handlar om något oändligt värdefullt som finns alldeles nära, men som ändå måste upptäckas och erfaras, och så att säga tas i egna händer, för att det skall bli en verklighet för oss.

Vi skall vara medvetna om att Jesu bön var en kraftig bön, och att den hela tiden går i fullbordan mitt ibland oss. Det är Gud själv som låter sitt rike komma och bygger sin kyrka. Det första bönesvaret kom redan på pingstdagen, och sedan dess har bönesvaren kommit slag i slag. Redan i Apostlagärningarna ser vi hur alla skrankor faller, och hur Herren samlar ett nytt folk från alla stammar och folk och tungomål. Alla prisar de Herren Jesus med en tunga, och de är trots alla olikheter djupt förbundna med varandra i samma tro, samma kärlek och samma hopp.

Det finns alltså faktiskt ett Guds folk, det finns en gemenskap av troende som Fadern har gett åt Sonen och som Sonen nu ber för. De finns överallt där man tror på Jesus och älskar hans namn. De kan kallas baptister, lutheraner, metodister eller katoliker. De har sina andliga hem i olika sammanhang. Men de känner Jesus och de känner igen varandra. De lyssnar alla till den gode Herdens röst, och därför förs de samman. De fylls av glädje när de får möta varandra. Också fast de aldrig tidigare har träffats behöver de inte många sekunder innan de känner en djup gemenskap. Säkert finns det många här som har upplevt detta märkliga fenomen. Man sitter i flygplanet eller i bussen eller möts på annat sätt. Man anar att det där måste vara en troende människa, och så tar man kanske i vissa utvalda ögonblick frimodighet till sig och frågar: Visst tror du på Jesus! Jo, svarar den andra med en underlig trygghet i blicken, och så uppstår det på sekunden en varm och djup gemenskap.

Dessa troende ber för varandra och för alla mänskor. De tröstar varandra när de ser någon vara i nöd eller prövningar. De sänder brev till varandra eller ringer till varandra och säger: Vi ber för dig. Jag skulle inte säga detta, om jag inte själv hade upplevt det så otaliga gånger. Och där betyder samfundstillhörighet eller partibok absolut ingenting. Du kan få hjälp och tröst från de mest oväntade håll!

Men det är många som inte ser detta med Guds barn andliga enhet – denna enhet som dessutom har den underliga – eller skall vi säga: underbara – egenskapen att den inte är inåtvänd och uteslutande utan tvärtom utåtvänd och inbjudande. Det är en enhet utgående från godhetens källa. Men många ser det inte. Världen känner inte till denna hemlighet, låter Jesus förstå. Också inom kyrkorna kan det finnas de som står främmande för denna djupa hemlighet. De ser bara splittring och strider. Det enda de kan tala om är sådant. Den enda bild de ger av kyrkan är bilden av en stridande och grälande gemenskap. Men deras ögon är förblindade. De som talar på detta sätt har kanske inte själva fått ordentligt grepp om himmelrikets pärla, och de står därför främmande för Guds folks djupa gemenskap i Anden. Därför sprider de denna ensidiga och orättvisa bild av kyrkan och ger på det sättet näring åt världens otro. För Jesus säger ju i vår text i dag, att världen kommer att tro då när den får bevis på de troende kristnas djupa inbördes gemenskap och kärlek. Därför vill givetvis vår fiende på allt sätt förhindra och dölja detta. Vi har, varenda en av oss, att ta oss till vara så att vi inte på denna punkt i oförstånd eller tanklöshet i praktiken kommer att gå fiendens ärenden. I stället skall vi leva i godhetens enhet och i enhetens godhet.

Vi skall naturligtvis inte förneka att det finns de som river och rycker i kyrkans inre frid och enhet, eller som till och med aktivt bygger upp höga, skiljande skrankor. Också den frestelsen och det handlingsalternativet ligger nära till hos oss alla, börjande med biskopen. Där behöver vi inte alls anstränga oss. Det är bara att öppna kranen och låta ondskan flöda. Men det är en destruktiv väg, en ond väg. Det är att stå emot Guds Ande, som är sanningens, fridens och endräktens ande. Och desto större orsak har vi att med Jesu bön i minnet och apostlarnas förmaningar i ryggen hålla samman, tala väl om varandra, tyda allt till det bästa som Martin Luther säger i katekesen, fördra varandra också om det tar emot och framför allt förlåta varandra. Så som Gud i Kristus har förlåtit och förlåter oss, skall också vi förlåta varandra. Från Jesu innersta bönekammare har därför också dessa böneord lagts på våra läppar: ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” När vi får nåden att av hjärtat be den bönen, då går på nytt igen Jesu bön om de troendes enhet i fullbordan. Då kommer Guds rike till oss och då sker Guds vilja mitt ibland oss.

Men skatten är gömd och pärlan är dold, och porten är trång som leder fram till detta liv och denna hemlighet. Jesus säger att vi måste omvända oss och bli som barn för att alls komma in i den hemlighetsfulla värld som kallas Guds rike. Den ande som behärskar de lärjungar som är ett i tron är barnaskapets ande – alltså en ren och oskuldsfull ande som inte vet av något svek eller någon förställning, som är fri från all mänsklig spetsfundighet i andliga frågor och bara lever i detta enkla budskap som är öppet för oss alla: att Gud är min och att jag är hans och att Jesus är min bäste vän.

Jag vaknade för några veckor sedan med en konstig bön på mina läppar, och jag har absolut ingen rationell förklaring till varifrån den kom. Jag har aldrig upplevt något liknande, varken tidigare eller senare. Det var ett slags tungotal, för jag talade faktiskt engelska när jag vaknade, och bönen som låg på mina läppar löd så här: ”Create among us a Spirit of childhood – Alltså: ”Skapa bland oss en barnaskapets ande.” Jag låg länge och sög på dessa ord och undrade vad de egentligen kunde betyda. Och sedan dess har jag mycket funderat på dessa böneord som jag vaknade med den där morgonen. Skapa bland oss en barnaskapets ande!

Men är det inte just det vi behöver dessa dagar. Ingenting mer och ingenting mindre. Tänk om den anden kunde sänka sig över oss och fylla oss – barnaskapets ande, med all den frid och glädje och frihet och trygghet inför Gud och människor som den anden för med sig.

Då är vi ett, trots allt som vill dra oss isär. Då blir vi inte längre skrämda av olikheter eller till och med av sådant som känns främmande. Vi är som en stor kör där det finns många stämmor, men där allt är en underbar och rik helhet - en symfonisk enhet kunde vi säga i dag på denna finlandssvenska musikfest. I vår enkla tro på Jesus får vi vara en enda stor kör, en enda kropp i Kristus – en enda lovsångskör med många samverkande stämmor, en enda kropp med många olika lemmar, men där alla lemmarna endräktigt bär omsorg om varandra. Tänk vilken skatt, tänk vilken pärla, tänk vilken realitet och hemlighet - mitt ibland oss, här och nu. Halleluja, amen!