2010 Predikan vid kaplansinstallationer i Mariehamn 7.3

Predikan på tredje söndagen i fastan

vid kaplansinstallation i Mariehamn 7.3.2010

Att få ta av sig smutsiga kläder; att få tvätta sig ren, och att få ta på sig rena kläder efteråt. Det här är för oss en fullt vardaglig sysselsättning, men ändå fylld med symbolisk laddning. Det bör kanske tilläggas att vi idag tar denna möjlighet allt för given, med våra duschar, överfulla klädskåp och övriga bekvämligheter. För människor som sällan eller nästan aldrig ges denna möjlighet framstår reningen som en nästan ouppnåelig himmelsk dröm.

I reningsupplevelsen är det symboliska och det kroppsliga så tätt sammanvävt, att det inte går att skilja dem åt. Vattnet, som tvättar bort smutsen, tar också bort något av den själsliga avlagringen på vår hud. Det är väl därför som vi kan hitta symboliska reningsceremonier var vi än rör oss på vår jord, och var vi än gör nedslag i människans mångskiftande historia. Rituell tvagning, dop, nedsänkning, användning av vigvatten – listan kan göras hur lång som helst. Hur lång som helst, och ändå är det innerst inne samma upplevelse, samma behov, samma längtan efter inre och yttre renhet, som dessa handlingar är uttryck för.

I dagens gammaltestamentliga text (Sak 3:1-5) ser profeten Sakarja översteprästen Josua stå inför Herrens ängel, och han skriver: ”Josua bar smutsiga kläder där han stod framför ängeln, och ängeln befallde sina tjänare: ’Ta av honom de smutsiga kläderna!’ Och han sade till Josua: ’Jag befriar dig från din skuld, och du skall kläs i högtidsdräkt.’”

Den här episoden kan läsas som en dramatiserad beskrivning av hur Gud förlåter och förnyar en människa. Vi får var och en komma inför Gud som de bristfälliga människor vi är. Vi får och skall komma som vi är, tilltufsade av livet, sviken och svikare, offer och förövare i en och samma person. Som människor kan vi aldrig helt undvika att bildligt talat smutsas ner av den själviskhet, likgiltighet, njutningslystnad och det habegär, som präglar oss själva, vårt samhälle och vår mänskliga samvaro. Men vi får ta till oss Bibelns kraftfulla ord om att Gud vill tvätta oss rena från vår synd och ofullkomlighet, och istället klä oss i en ny och ren högtidsdräkt. Det är med det här befriande mötet som vi inleder varje högmässa, och det är samma symbolik som spelar in då vi döper barn iklädda den vita dopkolten, och då vi ser ungdomar i albor tåga fram till altaret vid konfirmationen.

Idag, då vi tillsammans får installera två kaplaner och välsigna en diakon till tjänst i denna församling, får denna klädsymbolik en alldeles speciell aktualitet. Den rena högtidsdräkten symboliseras av den alba, stola och mässkrud, som ni idag bär. Vi som är anställda i församlingen har ingen förtur i relation till Gud; vi står inte närmare Gud än andra församlingsmedlemmar. Men samtidigt är vi avskiljda för att tjäna församlingen, och när vi iklär oss de attribut som är förknippade med vår tjänst, då får vi göra det som representanter för hela församlingen. Den klädsel vi tar på oss kan fungera som en påminnelse för hela församlingen om den nya klädnad som Gud kan ge åt oss alla.

Samtidigt är detta avskiljande förenat med ett särskilt ansvar. Ängeln säger till översteprästen Josua: ”Om du vandrar mina vägar och håller mina bud skall du råda över mitt hus och vaka över mina tempelgårdar. Jag skall ge dig tillträde till den krets som tjänar mig här.” Den nya klädnaden, förlåtelsens dräkt, förknippas med uppgiften att vandra Guds vägar och följa hans bud. Det är detta samma som dagens episteltext uppmanar oss till: ”Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” (Ef 5:1-2)

 Renheten är inte bara en gåva som Gud ger oss, den är också en möjlighet som öppnas för oss; ett mål att sträva mot. När ni i församlingen i dag tar emot både präster och en diakon får vi en konkret påminnelse om att altarets tjänst och nästankärlekens, diakonins, tjänst är lika oundgängliga uttryck för kristen gemenskap och kristet liv. På samma sätt som en präst för hela församlingen bekänner synder, uttalar förlåtelse och bryter bröd och delar ut vin, så utför också en diakon sin tjänst som representant för hela församlingen. Det ni gör som präster och diakon är det samma som varje kristen är kallad att göra, men genom att ni avskiljs för dessa uppdrag har ni möjlighet göra det på ett mer omfattande sätt.

 Men det betyder inte att den övriga församlingen har rätt att lämna er ensamma att utföra ert uppdrag. I dag får ni, kära församlingsbor, uppgiften att stöda, uppmuntra och bistå dessa församlingsanställda. Som kristna är vi alla kallade att med Jesus som vårt föredöme göra Guds goda vilja synlig i vår värld. Det här är uttryckligen hela församlingens, varje kristens, uppgift. Det kan vi göra i vår vardag, i vårt arbete, bland våra grannar, i vår familj. Vi kan kalla det för det allmänna prästerskapet eller att leva i trohet mot den kallelse Gud gett oss; men oberoende handlar det i grunden om våra möjligheter att var jordens salt och världens ljus.

 Det är en uppgift som är så stor, så att om vi tar den på allvar känner vi omedelbart vår litenhet och ofullkomlighet. I profeten Sakarjas text uppträder förutom översteprästen Josua och Herrens ängel även en anklagare. Det här är en av de få gånger som Guds motståndare i GT beskrivs som en personifierad gestalt. I likhet med det kända textavsnittet i Jobs bok utgör denna Anklagare Guds samtalspartner: mäktig, men ändå underställd Gud. Säkert kommer också ni, både anställda och enskilda församlingsbor, ibland att uppleva, att i ert möte med Gud blandar sig en tredje part, Anklagaren. Anklagarens röst vill få oss att helt tappa tron på Gud eller tappa tron på att vi skulle duga inför Gud.

 När vi prövas på det här sättet får vi rikta vår blick på den nya dräkten, högtidsdräkten, vår dopdräkt. Inför Gud är vi förlåtna, och genom dopet är vi en ny skapelse, befriad från krav och dom. Men samtidigt är vi just som förlåtna befriade till tjänst för vår medmänniskas och hela skapelsens skull. Där denna befriande förlåtelse får omskapa oss är Guds rike nära.