2010 Predikan vid prosteridag på Åland 8.3

Predikan vid prosteridagen på Åland, Sunds kyrka

Episteltexten för 3 söndagen i fastan Ef 5:1-11

8.3. 2010

Jag har valt att i dag stanna upp inför den här veckans episteltext, som är hämtad ur efesierbrevets femte kapitel.

”Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn.” Det är minsann inte något lågt ställt mål som aposteln uppmanar oss till. Ta Gud till föredöme… Vad kunde det innebära?

Det som först kommer mig i tankarna är den något flåshurtiga slogan ”Gör som Gud, bli människa!” Inkarnationen, Guds människoblivande, utgör något av det mest centrala och kanske också mest kontroversiella i vår kristna tro. Gud är inte bara en abstrakt livsprincip; Gud är inte bara livskraften som genomflödar alla levande varelser så där i största allmänhet. Gud har också ett ansikte, nämligen Jesu ansikte, och Gud har en kropp, nämligen Jesu kropp. Idag på internationella kvinnodagen kan det vara på sin plats att påpeka att Gud blev människa genom en kvinna. Men hur som helst är slutresultatet att Gud i Jesus blir så konkret, så påträngande tydlig, att vi inte kan förhålla oss helt neutrala längre. Med Jesu egna ord är vi antingen för honom eller emot honom; antingen gör vi hans gärningar eller så går vi Guds motståndares ärenden.

 Denna veckas evangelietext berättar om andeutdrivningar, och där ställs uttryckligen frågan, om det var med Guds eller den Ondes hjälp som Jesus gjorde sina kraftgärningar. De här evangelietexterna där människor befrias från orena andar får många av oss västerländska kristna att litet besvärade skruva på oss. Det här gäller i allra högsta grad också mig. Texterna tycks vittna om vidskepliga föreställningar, som vi i vår upplysta tid anser oss ha lämnat bakom oss. Vi tycker att vi kunde avmytologisera och psykologisera dessa berättelser, och hellre tala om en ständigt pågående osynlig kamp mellan gott och ont i våra liv och i vår värld. Den kampen är högst verklig, men vi skall inte heller bortförklara texten.

Ser vi på kristenheten globalt i dag är det slående, att de kyrkor som växer snabbast är kyrkor i det vi förr kallade tredje världen som betonar andarnas kamp, andeutdrivningar, karismatisk lovsång och framgång och hälsa. Det är med andra ord kyrkor som utlovar konkret hjälp åt de troende; beskydd mot hunger, sjukdom och olycka. Till saken hör också att dessa kyrkor ofta i sin bibelsyn är ganska fundamentalistiska och i sin etiska undervisning i våra ögon rätt konservativa.

Vad har vi i vår kyrka att lära oss av dessa kristna bröder och systrar, som inte i större utsträckning har blivit berörda av den moderna epokens vetenskapliga och ideologiska kritik av Bibel och kristendom? Jag tror inte att lösningen är att vi försöker blunda för vår egen historia och det samhälle vi lever i, men jag tror att vi kan behöva bli uppmärksamgjorda på att vi allt för ofta teoretiserar och intellektualiserar vår tro. Den här tendensen är antagligen extra tydlig i vår lutherska kyrka, som traditionellt har betonat ordets klarhet och nödvändigheten av att den enskilda församlingsmedlemmen undervisas i katekesens huvudpunkter. Den osynliga samtalspartner som vi präster oftast riktar oss till är den sekulariserade agnostikern, som vi försöker nå genom att visa att kristendomen inte är så absurd för förnuftet, som det kan verka.

Men vad förlorar vi då vi på det här sättet gör tron till teori och lära? Var finns då den existentiella kampen, nöden, hungern efter mening? Var finns den konkreta hjälp som människor också i vår del av världen behöver i en tillvaro hotad av sjukdom, arbetslöshet och ensamhet? Jag tror vi kan behöva lära oss att bli mer praktiskt, mer funktionellt inriktade, om vi vill att kristen tro skall framstå som ett verkligt alternativ för dagens människor. Vi kan behöva fråga oss själva: kan jag redogöra för vad tron helt konkret betyder för mig? Vilka praktiska konsekvenser för den med sig i mitt sätt att leva? Hur kan tron och livet i församlingens gemenskap fylla den längtan som jag bär på?

Med det här menar jag inte att vi skall lova lycka och hälsa åt alla som tror, något sådant löfte finns det inte i Bibeln. Vi skall inte heller förandliga alla de vardagliga problem som människor kämpar med. Vi skall inte tolka in en kamp mellan andemakter i varje enskild motgång som drabbar oss. Däremot skall vi, i linje med uppmaningen i episteltexten, ta Gud till föredöme och bli mer mänskliga och vardagsnära.

 Paulus ger oss också handfasta råd för hur det här kan gå till i praktiken. Han talar om att vi likt Kristus skall leva i en uppoffrande kärlek. Vi skall avhålla oss från allt som skadar våra medmänniskor; och han understryker att själviskhet inte ens skall kunna komma på fråga i den kristna gemenskapen. Paulus förmanar oss också att hålla vår tunga i styr, så att vi inte sårar, kränker eller skadar vår medmänniska genom våra ord.

 Om vi vill försöka följa de här orden blir vi tvungna att ändra oss. Vi kan inte längre släta över och bortförklara våra tillkortakommanden och skjuta ifrån oss vårt ansvar. Vad det rent konkret kunde innebära kan se olika ut för dig och för mig, men riktningen är klar. Paulus beskriver det som en övergång från mörker till ljus: ”En gång var ni i mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev då som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning – och tänk på vad Herren vill ha. Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar.” 

 De här etiska råden är inte riktade bara till oss som individer. De gäller oss som grupp, som församling, som kristenhet. Det här är en tröst på många sätt. Vi behöver inte klara av allt på egen hand. Vi kan få räkna med andras stöd, och vi kan få räkna med att andra fyller upp på de områden där vi själva kommer till korta. Ytterst handlar det om hur den kristna gemenskapen kunde se ut: om vi tillsammans strävar i denna riktning kommer vår församling att framstå som en miljö, dit det är tryggt och bra att komma, därför att man där blir sedd, respekterad och välkomnad. Då kan vi och andra känna: här får jag vara mig själv, ärlig i min längtan och ärlig i mitt tvivel. Här får jag i all min ofullkomlighet och ängslan vila ut i vår kyrkas gemensamma tro.