Cirkulär 907/2009

När jag för snart tre år sedan inledde mitt arbete i Borgå stift betonade jag i mitt inledningsanförande i domkapitlet att det var med ödmjukhet och glädje jag gick in i det arbete som sedan stiftets tillkomst för 86 år sedan letts av mina värderade företrädare i ämbetet. Det är med samma känsla jag nu avslutar det. Det var en stor nåd att jag fick det här förtroendet. Att fullfölja uppdraget har berett mig en djup glädje.

I den karaktäristik jag gav av situationen för tre år sedan konstaterade jag att stiftet stod inför en rad utmaningar. Jag betonade vikten av att vi slog vakt om vår folkkyrka. Det innefattade att vi aktivt tog kontakter till inte minst dem som befann sig i vad jag kallade utmarkerna av det andliga arbetet, de som upplevde att kyrkan blivit främmande för dem och kännetecknades av ideal och värderingar som de ställde sig frågande eller avvisande till.

Detta brobyggararbete har varit centralt för mig under de gångna åren. I biskopsgården har Eila och jag som gäster haft de svenska riksdagsmännen, representanter för finlandssvenska organisationer och föreningar, för kulturlivet, den akademiska världen, närregionen och för näringslivet. Det har varit uppmuntrande att se med vilken glädje de har tagit emot inbjudan och hur stort värde de har satt på den. Men det var också viktigt för mig att försöka nå alla församlingsmedlemmar i stiftet med en personlig hälsning. Det skedde genom det påskbrev som spreds till alla hem, där någon av familjemedlemmarna hörde till kyrkan. När jag blivit kallad som talare eller föredragshållare till föreningar och samlingar utanför de direkt kyrkliga kretsarna har jag gärna tackat ja till dem så långt arbetet i övrigt har tillåtit det. Märkesåret 2009 erbjöd möjligheter till upprepade direkta kontakter såväl med republikens högsta ledning som med kyrkoledare kring hela Östersjöområdet.

När det gällde det inre kyrkliga arbetet betonade jag för tre år sedan vikten av att vi skall ta vara på den resurs som våra anställda utgör. Det kändes angeläget att satsa på personalvård och personalutbildning. Med glädje kan jag konstatera att den frågan har beaktats i samband med rekryteringen av personal och omstruktureringen av uppgifterna i domkapitlet. Jag konstaterade också att kyrkan i ett mera ansträngt ekonomiskt läge i allt högre utsträckning måste ty sig till aktiva lekmän när det gäller verksamheten. Det var även viktigt att värna om kyrkans enhet och en fördjupad gemenskap mellan anställda och förtroendevalda. Stiftsdagarna utgjorde här en viktig konkretisering av denna målsättning och utföll glädjande väl. De erfarenheter jag fick under besöken i församlingarna och den analys av kyrkans och stiftets situation som jag gjorde utgående ifrån kyrkosociologiska undersökningar utmynnade i mitt herdabrev Framtidens folkkyrka. I den betonade jag vikten av gemensamma satsningar och visioner för både anställda och förtroendevalda. Kontakterna till kontraktsprostarna, kyrkoherdarna och övriga anställda har varit präglade av en stor kärlek till uppgiften och av vilja att forma vår framtida folkkyrka.

De anställda har jag försökt uppmärksamma dels i samband med besöken i församlingarna och dels genom att kalla olika personalgrupper till domkapitlet och biskopsgården för samtal och fördjupad gemenskap. Det har gällt kyrkoherdar, kaplaner, församlingspastorer, sjukhussjälavårdare och familjerådgivare samt ungdomsarbetsledare. Under perioden har vi fått 18 nya präster och 17 nya diakoner, vilka har berikat arbetsgemenskapen. Jag har förrättat 13 kyrkoherdeinstallationer, tre av dem inklusive kaplansinstallationer. Tio kyrkor, kapell och församlingshem har invigts eller tagits i bruk på nytt.

När det gäller domkapitlets arbete har det präglats av en intensiv aktivitet. Domkapitlet har sammanträtt 48 gånger med drygt 1400 protokollförda paragrafer. En omstrukturering av arbetssättet genomfördes genom vilken det blev möjligt att fatta tjänstemannabeslut och också i övrigt effektivera arbetet. Personalproblemen i en del av församlingarna har förorsakat särskilda visitationer och gett domkapitlets medlemmar merarbete i betydande utsträckning. Samarbetet inom domkapitlet har präglats av enighet, respekt och sakkunskap.

Kommun- och servicestrukturreformen kom att påverka stiftets församlingsstruktur i betydande grad under tidsperioden. Vid den prosterirond, till vilken också kommunala beslutsfattare inbjöds, uppmärksammades både kommunala och kyrkliga beslutsfattare på de konsekvenser som kommunsammanslagningarna skulle få på det kyrkliga området. Antalet församlingar har under perioden minskat från 75 till 65 och det är lätt att se den utvecklingen kommer att fortsätta, även om den antagligen sker i ett långsammare tempo under kommande år.

Det andliga läget i stiftet har som väntat präglats av den motsättning som uppstod efter beslutet att ge kvinnor tillträde till ämbetet mellan den officiella kyrkliga linjen och de kretsar inte minst inom väckelserörelserna som ansåg att beslutet stod i strid med Guds ord. Glädjande nog har motsättningen inte lett till en öppen splittring, inte heller till uppgörelser inför världslig domstol. Tjugoårsminnet av beslutet uppmärksammades vid en särskild festdag i Helsingfors. Undertecknad har samlat företrädare för väckelserörelserna till öppna samtal kring frågorna både i Borgå och i Österbotten. De beslut som har fattats i högre rättsinstanser när det gäller diskriminering av kvinnor i ämbetet har tydliggjort de juridiska gränserna för vad som är acceptabelt. Men problemen kan inte sägas vara lösta och kan förvärras ytterligare genom det beslut som måste fattas om kyrkans inställning till välsignelse av homosexuella parförhållanden.

När jag nu lämnar uppgiften som biskop i Borgå stift gör jag det med samma frimodighet som präglade mitt inträde i ämbetet. Jag hänvisade då till Hebreerbrevets författare som uppmanar oss att inte ge upp vår frimodighet. ”Den skall”, säger han, ”rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat.” Borgå stift har blivit rikt välsignat under gångna decennier. Vi har fått bygga upp våra församlingar i både andligt och materiellt avseende. Vi har trogna, erfarna och kunskapsrika medarbetare. De förtroendevalda är beredda att satsa tid och krafter på församlingarnas arbete. Kyrkotillhörigheten är i nationell jämförelse stor och genom förrättningarna når vi de allra flesta svenska hem. Kyrkan behandlas sakligt och ingående av våra medier.  Inom Borgå stift är kyrkan fortfarande i högsta grad en verklig folkkyrka med alla de möjligheter till ett framgångsrikt arbete det erbjuder.

Men framför allt får vi givetvis sätta vår lit till kyrkans herre Jesus Kristus, som med all den makt han har i himlen och på jorden har lovat vara med de sina alla dagar till tidens slut. Kyrkan vilar därmed på en klippa som inte kan rubbas av denna världens makter, hur starka de än skulle te sig. Vår uppgift som kyrka och som enskilda blir därför att sätta vår tro till honom och tjäna honom och varandra i trohet och kärlek till dess han kommer.

Jag vill till slut framföra Eilas och mitt varma tack till alla församlingar, medarbetare och församlingsmedlemmar för det goda och berikande samarbetet. Min förhoppning är att ni skall ta emot vår nya biskop Björn Vikström med samma förtroende, värme och kärlek som ni tagit emot mig. Jag tillönskar er alla Guds rikaste välsignelse i ert arbete och era personliga liv.

                      Borgå allhelgonadagsaftonen den 30 oktober 2009

                                              Gustav  Björkstrand