2010 Tal på vändagsfest 13.2

Vi som sitter här har säkert otaliga gånger fått höra om hur viktigt det är för oss människor att få prata ut om det som tynger och oroar oss. Bland dem som genom sitt arbete eller genom frivillig verksamhet är engagerad i besöksverksamhet är det här något av en självklarhet, som inte behöver motiveras.

Men ibland är det nyttigt att också ifrågasätta självklarheter. Det kan vara bra om det i en arbetsgemenskap finns – eller kommer in - personer som ställer till synes enkla och kanske till och med dumma frågor. På den vägen kan någonting nytt skapas.

Barn är ju ofta bra på det här, i synnerhet i en viss ålder. Varför? Varför gör du så där? Varför klär du dig så där? Förutom frågeåldern kan tonåren vara en tid då ungdomarna kritiskt granskar sina föräldrar, och kommer med ganska tillspetsade och kritiska frågor. Det är jobbigt att bli ifrågasatt, det tar tid och krafter att tvingas formulera sig och försvara sig, men det är oändligt värdefullt. Barn och unga har också en förmåga att sticka hål på konvenansen, och avslöja oss vuxna när vi inte är äkta, utan försöker bluffa. (ex. den lilla flickan på bröllopet, då de vuxna längre bort i salen bara skrattade av artighet åt ett fånigt program som ingen egentligen såg och hörde någonting av: ”Jag kan inte skratta, för jag ser ingenting!” )

Den dumma och enkla frågan som jag vill ställa i dag lyder därför: varför är det viktigt att få prata om sina känslor och tankar? Och: Kan vi egentligen förstå hur en annan människa har det?

Ett möjligt svar på den frågan är att gå till sig själv, och säga: jag vet att det har hjälpt mig då jag har haft det jobbigt. Vår egen erfarenhet ger oss med andra ordet svaret. Men, handen på hjärtat, hur bra är vi själavårdare och lyssnande vänner, på att själva tala ut? Är det månne så att vi hellre tar på oss rollen av hjälpare och lyssnare, än att själva be om hjälp?

Vi skall naturligtvis inte blanda ihop våra roller. Det är inte meningen att vi, då vi inom ramen för väntjänsten besöker ensamma åldringar, plötsligt utnyttjar dem som våra själavårdare. Men det är viktigt, tror jag, att vi också själva har någon att prata ut med. Annars finns det en risk att vi gömmer oss bakom ett slags professionell hjälparroll, och omedvetet bygger upp en distans till våra egna känslor, tankar och erfarenheter.

Vad jag vill säga är alltså kort och gott: också vännen behöver vänner; också lyssnaren behöver någon som lyssnar.

Miten yleensä on mahdollista ymmärtää toista ihmistä? Mihin perustuu mahdollinen linkki minun ja kanssaihmisen välillä?

Eräs mahdollinen tapa vastata tähän kysymykseen on todeta, että me molemmathan olemme ihmisiä. Vertaamalla omiin  kokemuksiini voin yrittää ymmärtää toisen kertomat tunteet ja tapahtumat.

Mutta tähän lähestymistapaan liittyy vaaroja. Lähtiessäni liikkeelle siitä, mitä itse olen kokenut, en ehkä tarpeeksi hyvin tiedosta, että toisen ihmisen kokemukset aina jossain mielessä ovat toisenlaiset kuin omani.

Pahin mitä voimme sanoa keskustelussa on: minä tiedän täsmälleen miltä sinusta tuntuu, olen itse käynyt läpi samat asiat. Silloin me katkaisemme toisen ihmisen ajatuskulun, ja rupeamme kertomaan omasta elämästämme, tietenkin siinä toivossa, että kanssaihmisemme voisi oppia jotain arvokasta tästä.

Jokainen ihminen on erilainen, ja tämän erilaisuuden meidän tulle suoda toisillemme. Erilainen ei tarkoita eriarvoinen, vaan juuri erilainen tai toisenlainen. Tämä on hyvinkin keskeinen ajatus kristinuskossa. Raamatun alussa, luomiskertomuksessa, kerrotaan miten ihminen on luotu Jumalan kuvaksi. Kun kerran Jumala itse on mysteeri ja arvoitus, niin myös me ihmiset olemme pohjimmiltaan tutkimattomia arvoituksia.

En filosof har sagt: människans liv är inte ett problem, som behöver lösas, utan ett mysterium, som vi får stanna upp inför och begrunda.

Här finns en viktig levnadsvisdom, tycker jag. En människa kan ha många svårigheter och problem att kämpa med, men hon är inte ett problem. Ett problem kan lösas bara vi hittar de rätta hjälpmedlen och metoderna. Men en människas liv kan inte lösas, det finns till för att levas.

När vi som en hjälpande medmänniska möter en hjälpbehövande blir vi ibland allt för snabbt lösningsinriktade. (Jag är själv ett typiskt exempel på en sådan typ.) Vi tycker att det är vår uppgift att inte gå från detta samtal innan vi har gett konkreta förslag till lösningar åt den andre. Visst kan en sådan inställning ibland vara bra, när man varsamt guidar en medmänniska ut ur en svår situation genom att visa på små konkreta steg som man kan ta för att så småningom förhoppningsvis få fastare mark under fötterna. Men i vår lösningsiver kan vi ta ett allt för stort ansvar på våra axlar, och vi kan också glömma respekten för den andres integritet.

Dessutom finns det ju en annan aspekt som vi bör hålla i minnet: alltid är det inte en lösning, som vår medmänniska frågar efter innerst inne. Ibland är själva samtalet en hjälp i sig. Att bli sedd, att bli tagen på allvar, att en annan människa ger av sin tid för att prata just med mig är reda det i sig någonting oändligt värdefullt att få uppleva.

När vi berättar om vad vi varit med om, får vi orsak att försöka sätta händelser i relation till varandra. Till själva berättandet hör att olika delmoment placeras in i en större helhet. Redan det här kan ha en läkande funktion, eftersom det kaotiska och ogripbara därigenom blir något mera hanterbart. Också av den här orsaken kan ett samtal där vi inte uttryckligen nått fram till en lösning vara en viktig etapp på vägen till livskontroll.

Puhuin äsken siitä, että meidän ei tulisi lähteä siitä, että kanssaihminen ajattelee ja katsoo maailmaa samalla tavalla kuin me. Meidän tulee antaa toisen ihmisen olla toisenlainen kuin me itse. Mutta tässä, niin kuin jokaisessa asiassa, on tietysti myös toinen oja, johon saatamme joutua. Tällä tarkoitan sitä, että meidän ei myöskään tule lähteä siitä, että kanssaihminen on täysin erilainen kuin me itse.

Toisen leimaaminen ”erilaiseksi” tapahtuu m.m. silloin, kuin kokonaista ihmisryhmää kohtaan syntyy ennakkoluuloja. ”Kaikki miehet ovat  laiskoja”, tai ”miehet eivät koskaan osa puhua tunteista”, tai ehkä vielä kärkevämmin: ”kaikki maahanmuuttajat tulevat tänne pelkästään nauttiakseen sosialiturvasta”. Vastaavalla tavalla saatamme leimata tiettyä ihmistä luulosairaaksi, tai alkoholistiksi, tai työhaluttomaksi, aivan niin kuin nämä käsitteet olisivat olemassa jonkinlaisina objektiivisina totuuksina ja ennalta määriteltyinä ihmistyyppeinä. 

Toinen ihminen on siis erilainen kuin minä, mutta ei kokonaan erilainen. Tämän jännitteen meidän olisi hyvä pitää mielessä kohdatessamme uusia ihmisiä.

On luontevaa, ja luultavasti väistämätöntä, että me vertaamme ihmisiä toisiinsa. Ei niin, että antaisimme heille arvosanoja, mutta niin, että löydämme yhteisiä luonteenpiirteitä näiden ihmisten välillä.

Näin toimimme aina oppiessamme jotain uutta. Sisäistämme opetuksen vertaamalla sitä siihen, mitä tiedämme ennestään. Kuunnellessamme outoa musiikkikappaletta haemme yhtäläisyyksiä tämän kappaleen ja jonkun tuntemamme kappaleen välillä. Nähdessämme meille tuntemattoman auton kadulla haemme yhtäläisyyksiä tämän auton ja jonkun tutun automerkin mallien välillä. Oppiminen tapahtuu ainakin osittain asettamalla asiat järjestykseen tunnistamalla vertauskohtia ja yhteisiä nimittäjiä, mutta myös löytämällä eroavaisuuksia asioitten välillä.

Inlärning sker alltså, åtminstone till en del, genom att vi relaterar det nya till det som vi kan från förut. Vi söker efter likheter och olikheter, och med hjälp av dem ser vi ett mönster träda fram, som skapar sammanhang i det som först kändes helt obegripligt. Så fungerar det då vi blir intresserad av fåglar eller en viss musikstil: efter hand lär vi oss allt bättre att skilja mellan små nyanser, och vi blir allt mer uppmärksamma på alla de små olikheter som finns mellan fågelarter (respektive musikstilar). Där den oinvigde bara hör en massa liknande fågelsång kan den kunniga ornitologen upptäcka en mångfald av arter.

Denna spänning mellan bekant och obekant, likheter och olikheter, tillämpar vi också på våra medmänniskor. Och det är just genom att hålla detta spelrum öppet som vi ger vår medmänniska chansen att vara på en gång bekant och ett mysterium.

Ordet bekant är ganska talande i detta sammanhang. Att någonting är bekant betyder i vanligt språkbruk att denna sak har vi stött på förr. ”Är ni bekant med hur en mikrovåg fungerar?” kan någon fråga, och om vi har erfarenhet av mikrovågar svarar vi ”Ja”, även om vi inte har en aning om hur en mikrougn rent tekniskt kan värma mat. På samma sätt kan vi även vara bekant med en människa, eller tala om henne som ”en bekant till mig”, även om vi inte känner till hennes innersta tankar eller hela livshistoria.

Eli sana tuttu, tuttava, kertoo henkilöstä, josta meillä on aikaisempaa kokemusta. Tämä ei tietenkään tarkoita, että tuntisimme tämän henkilön läpikotaisin, vaan että meillä on yhtymäkohtia häneen. Meidän elämämme tarinat ovat kohdanneet toisensa: kun minä kerron omasta elämästäni tällä toisella ihmisellä on rooli kertomuksessani; joskus isompi, joskus pienempi.

Vihkimyksessä olen usein sanonut vihittävälle parille, että toivon heidän säilyttävän uteliaisuutensa toisiaan kohtaan. Tämä on mielestäni tärkeää, koska rakkauteen kuuluu tietynlainen dynaamisuus ja arvaamattomuus. Jos ajattelemme toisesta ihmisestä: nyt tiedän tarkalleen minkälainen hän on, silloin emme enää anna tälle henkilölle mahdollisuuden muuttua tai paljastaa meille ennen tuntemattomia ominaisuuksia.

Att ge den andra människan chansen att överraska oss är med andra ord livsviktigt för en dynamisk, livskraftig relation. Men det här kan ju, likt allt jag sagt i dag, även drivas för långt. Om överraskning och oberäknelighet drivs till sin spets vet vi inte alls var vi har den andra människan, och då kan inget förtroende uppkomma. Förtroende bygger på ett visst mått av förutsägbarhet; vi kan lita på att denna människa inte vill oss illa, inte lämnar oss i sticket eller någonting liknande.

Vad jag har försökt säga kan sammanfattas ungefär så här: När vi förhåller oss till en annan människa är det bra om vi eftersträvar att bevara en spänning mellan…

Likhet och olikhet

Bekantskap och mysterium

Förutsägbarhet och överraskning

I detta dynamiska spänningsfält kan medmänniskan förbli en annan, olik, men ändå jämlik; en av oss men inte likadan som jag.