Nostalgi och identitet

Runebergsdagens festtal 5.2. 2010

Björn Vikström

”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna….” Med de här orden har säkert många festtal på Runebergsdagen inletts. Det faller sig naturligt, eftersom Runebergsdagen ju är en minnesdag, och som alla andra minnesdagar vänder den våra blickar bakåt i historien. Syftet med Runebergsdagen är ju rimligtvis att hålla minnet av Johan Ludvig Runeberg levande. Här i Borgå är det en hjärtesak, inte bara med tanke på Runebergshemmets betydelse för turismen, bör man väl tillägga för att undvika missförstånd.

Sin status som nationalskald fick Runeberg genom sin insats för den finländska identiteten. Eller den finska identiteten, borde man kanske säga, eftersom det är den finska hären och det finska folket han uttryckligen skriver om, åtminstone i Fänrik Ståls sägner, som är det verk som jag mest kommer att ägna mig åt här. Tonen i dikterna är idealistisk och rentav sentimental, men de har ett syfte som i allra högsta grad var samtidsorienterat. Det handlade om att stärka den finska nationalkänslan, och det gjorde Runeberg med diktens och historiens hjälp. Han odlade nostalgi, men han gjorde det uttryckligen i den nationella identitetens tjänst.

En viktig orsak till att vi firar olika jubiléer och märkesår är just denna koppling mellan minnen och identitet. Vi kan ta aktuella exempel som firandet av 200 åren sedan 1809 eller åminnelsen av det gått 70 år sedan Vinterkriget.

Kysymys identiteetistä nousee hyvin usein pinnalle kun puhumme ihmiselämän eri vaiheista ja niihin liittyvistä kriiseistä. Tietyissä elämänvaiheissa moni meistä joutuu kohtaamaan itsekriittisiä kysymyksiä: kuka oikeastaan olen; olenko saanut mitään aikaan; mihin minä kuulun; mitä minun pitäisi tehdä?

Yrittäessämme löytää itsemme joudumme palaamaan juurillemme, kirjaimellisesti tai kuvainnollisesti. Lapsuudenmuistot ja nuoruudenmuistot saattavat tällöin nousta mieleen, ja ehkä tunnemme tarvetta ottaa yhteyttä lapsuudenaikaisiin ystäviin tai käydä vierailemassa kotinurkilla. Löytämällä juuremme saatamme uudelleen pystyä katsomaan tulevaisuuteen, tukevammalla pohjalla seisten.

Jotain tämäntapaista Runebergillä luultavasti oli mielessä, kun hän kirjoitti Vänrikki Stoolin tarinat. Tuomalla kansakunnan yhteiset muistot yleiseen tietoisuuteen hän loi edellytykset kansallisen identiteetin syntymiselle.

”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna….” Jo, jag vet att jag citerar de här orden redan för andra gången. Jag kan faktiskt några citat till. Bland andra ofta använda textsnuttar är början på enskilda dikter i Fänriks Ståls sägner:

Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,

Var med år 88 ren och var ren gammal då…

(Jag vet inte om ni har tänkt på saken, men det här är väl någonting som yngre generationer snart kan säga om ganska många av oss medelålders också: ”…var med år 88 ren och…” Nåja, ni vet…! )

Eller varför inte Sandels:

Sandels han satt i Pardala by,

åt frukost i allsköns ro.

Typiskt för dessa första rader är att de anger tid och plats för händelserna eller presenterar diktens huvudpersoner, litet i stil med julevangeliets inledning, där Jesu födelse placeras in i sitt historiska sammanhang med hjälp av Kejsar Augustus och landshövding Quirinius.

I Runebergs fall är det fråga om ett stilistiskt grepp. Han berättar om händelser och personer som befinner sig i gråzonen mellan fakta och fiktion. Genom att placera in dem i ett sammanhang med kända gestalter och kända slagfält från 1808-1809 års krig lyckas han stärka känslan av att det är fråga om verkliga händelser. Redan ramberättelsen med den gamla fänriken, som Runeberg skall ha träffat som ung student, ger en aura av autenticitet åt episoderna: det kunde ju verkligen ha gått till på det här sättet.

De sägner här i sång jag satt,

från gubbens läpp de stamma,

jag hört dem mången stilla natt

vid pärtans matta flamma,

de tala några enkla ord,

tag mot dem, dyra fosterjord!

Att Runeberg använde sig av poetens frihet då han komponerade sina dikter är utom tvivel. Men om man vill tro att texterna återger verkliga händelser, då är det inte så svårt att göra det. Den ställningen hade dessa dikter nog ibland i skolorna i vårt kära land, där Fänrik Ståls sägner har fungerat som en källa till fosterländskhet och nationell stolthet. Den betydelse som dessa dikter har haft för vårt land kan inte överskattas, och detta utgör ett talande exempel på vad man inom litteraturvetenskapen kallar texters reception, mottagande. Det är genom sitt mottagande och sina konkreta användningssituationer som dessa texter har fått en betydelse som långt överskrider deras rötter i diffusa muntliga skrönor från Finska krigets dagar.

Det är alltså främst början på Runebergs dikter som har fastnat i minnet hos oss. Ett av mina favoritställen är emellertid inte en diktbörjan, utan en personbeskrivning. Runeberg skriver ju om Kulneff: ”han älskade och slog ihjäl med samma varma själ.” Det finns en härlig inre spänning i det här uttrycket, fastän det ju egentligen är rena rama dravlet. Vad finns det för dödande som skall utföras med en varm själ? Barmhärtighetsmord på långvårdsavdelningen? ”Jag dödade dig av ren kärlek?” Nej, det är rent sakligt en omöjlighet, men ändå finns där en poetisk spänst, som retar min fantasi.

Och det är väl just så som poetiskt språk fungerar. Det utmanar vårt vardagliga sätt att se på verkligheten. Ofta sker det här genom att poeten för samman ord och bilder som egentligen inte passar ihop. Som läsare blir det vår knepiga uppgift att försöka bringa mening i dessa till synes motstridiga uttryck.

Metaforer är typiska exempel på sådan poetisk spänning. Låt oss ta exemplet: ”Han är en räv.” Uttrycket är beskrivande, utan att bokstavligen beskriva mannen ifråga. Till metaforens väsen hör att den på samma gång säger vad någon är och vad denna inte är. Mannen ifråga är inte bokstavligen en räv, men han beter sig som en sådan. Men, igen, han beter sig naturligtvis inte bokstavligen som en räv: han jagar inte harungar och bor inte i lya, men han uppvisar drag som vi förknippar med rävar: han är listig, eventuellt t.o.m. opålitlig. Men han kan också vara en räv i en mer positiv bemärkelse. Han är kanske en gammal räv, i betydelsen: han har varit med förr, han är erfaren, vi kan lita på att han vet hur man skall handla i den dylik situation. Han är inte en räv, men han kan liknas vid en räv.

Kulneff var inte en räv, utan… vad då? Ja, inte en padda åtminstone, som löjtnant Zidén kallar sina raska Vasagossar, om de blivit efter:

”Nu hava de gått som paddor, nu blevo de efter igen.” Nej, om Kulneff skall liknas vid ett djur får vi nog söka jämförelsen någon annanstans. Hm…? Var han en björn, kanske? Ja, det uttrycket använder faktiskt Runeberg, närmare bestämt ”…björnen från kosackens land…” En björn som kramar, är lurvig och mjuk, men samtidigt både vild och oberäknelig. Men Kulneff får hos Runeberg förkroppsliga den gode fienden, som väcker respekt bland alla medlemmar av de sanna krigarnas brödraskap:

Och syntes blott hans ädla drag,

Då grinade av välbehag

Mot björnen från kosackens land

hans bror från Saimens strand.

Igen öppnar sig riskabla tolkningsmöjligheter. Finns det verkligheten ett sådant ädelt brödraskap, där man kan bortse från uppdelning i vän och fiende, och salutera varandras modigaste hjältar? Knappast någon annanstans än hos den som likt Runeberg vill idealisera kriget och i propagandasyfte framställa döden för fosterlandet som den högsta av dygder. Poesin kan fånga det djupaste och vackraste i tillvaron, men vi skall vara medvetna om att den också kan lura eller locka oss genom att försköna och omskriva krigets bistra verklighet. Jag tror inte att någon soldat i Sveriges armé skulle ha tänkt, då han mötte Kulneff i stridsvimlet: ”Å, vilken ära att få bli dödad av honom…!”

Krigsskildringar väcker inte bara nostalgi, de kan även blottlägga sorgens och saknadens ansikten. Jag har den gångna veckan läst krigsänkors och de stupades barns berättelser om sina liv, och de handlar inte om nostalgi, utan mera om känslan av hjärtskärande saknad och dessutom erfarenheter av att ha blivit bortglömd eller förbisedd under en lång rad av år. Nostalgin riktas i dessa fall inte mot kriget, utan kanske snarast mot det liv som de blivit berövade; ett liv där deras man respektive pappa skulle ha levt kvar som en trygghet och ett stöd. Insikten om att livet kunde ha sett helt annorlunda ut är inte lätt att bära. Känslan av orättvisa ligger nära till hands när man jämför med andra, som kommit lättare undan.

Kielelliset metaforat yhdistävät sanoja, jotka eivät oikeastaan kuulu yhteen. Kynttilänjalka, tuulihattu, porsaanreikä – tällaisia ilmaisuja ei pidä ymmärtää kirjaimellisesti, mutta silti niitä on suhteellisen helppo ymmärtää, koska ne ovat kuvaavia. Uskonnollisessa kielessä metaforat ja symbolit ovat välttämättömiä. Uskonnolliseen kielen tehtävä on kuvata se, jota on mahdotonta kuvata. Vertauksin ja kielikuvin on mahdollista avata ikkunoita tuonpuoleiseen, ilman että pyhyyden toiseus häviää. 

Tutussa lastenvirressä Mä silmät luon ylös taivaaseen Runeberg vertaa Jumalaa rakastavaan puutarhuriin ja meitä ihmisiä taimiin: 

Mä taimi olen sun tarhassasja varten taivasta luotu,sun armollisehen huomahasjo syntymästäni suotu.

Ihmisen vertaaminen taimeen on minusta kaunis kielikuva. Taimi on tavallisesti sekä pieni että haavoittuvainen, mutta hyvin usein paljon elinvoimaisempi kuin miltä se näyttää. Jostain syystä Taimi käytetään nimenä suomenkielisten keskuudessa, mutta sen sijaan en ole koskaan kuullut, että joku ruotsinkielinen olisi halunnut antaa tyttärelleen nimen Planta. No, joka tapauksessa ihmisen vertaaminen taimeen herättää useita tärkeitä assosiaatioita. Taimi ei voi kasvaa, elleivät sen juuret ole syvällä maassa. Se tarvitsee myös valoa ja energiaa. Taimi on riippuvainen luonnon kiertokulusta, ja pohjimmiltaan riippuvainen Luojastaan, Jumalasta. 

Kristityn identiteettiin kuulu olla taimen kaltainen, niin kuin kristilliseen jumalakuvaan kuuluu käsitys kasveja rakastavasta puutarhurista. Nämä metaforat eivät kerro kaikkea ihmisestä eikä Jumalasta, mutta ne avaavat uusia tulkintamahdollisuuksia ja haastavat näin meidät huomioimaan uskonnollisen kielen poeettiset ulottuvuudet. 

Det religiösa bildspråket formar alltså våra bilder av människan och Gud, såsom t.ex. Runeberg gör då han kallar människan för en planta för evigheten uppdriven, eller uppdragen, som det hette i den äldre psalmboken. Men tillbaka till nostalgin. Nostalgi betraktades ursprungligen som ett sjukligt tillstånd, en oförmåga att konfronteras med nuet. Med andra ord betraktades nostalgi som en osund verklighetsflykt.  

Men oberoende av vad vi väljer att kalla det tror jag att människan alltid har odlat nostalgiska känslor. Varje tidsperiod har haft sina förebilder: renässansen ville återskapa antiken, romantiken idealiserade den oförstörda naturmänniskan o.s.v. Det är väl egentligen bara i tider av optimistisk framtidstro som man inte har hämtat sin inspiration från det förflutna. Det moderna samhället, som uppkom på 1800-talet efter upplysningstiden och det industriella genombrottet, har varit en sådan tid. Tron på ständiga framsteg inom vetenskap och teknik har inget behov av nostalgi. Det gamla står för allt som är omodernt, outvecklat, gammalmodigt, och det bör vi enligt modernitetens trosbekännelse lämna bakom oss. Idag är denna naiva tro på de ständiga framstegen allvarligt ifrågasatt. Miljöförstöringen, avfallsbergen, kemiska vapen och atombomber – alla vittnar de om den tekniska utvecklingens avigsidor. 

Nostalgia perustuu ajatukseen, että meillä on jotain arvokasta opittavaa menneisyydestä. Tämä ei välttämättä tarkoita, että kaikki olisi ollut parempaa ennen. Tällainen ajattelutapa vallitsi muuten antiikin Kreikassa, missä ajateltiin, että menneisyydessä oli vallinnut kultainen aikakausi, jonka aikana ihmiset olivat olleet jumalien kaltaisia. Tähän ajanjaksoon verrattuna antiikin ajan ihmiset olivat omasta mielestään paljon heikompia. Vähän vastaavanlaista ajattelua löytyy myös Raamatusta ja varsinkin sen alkukertomuksista: ihmiset elävät paratiisissa ilman kärsimystä ja kuolemaa. Vielä sen jälkeen kun heidät on karkotettu paratiisista nämä ikiaikojen ihmiset, esimerkiksi Aadam ja hänen jälkeläisensä sekä Nooa, elävät kauemmin ja läheisemmässä yhteydessä Jumalaan kun myöhäisempien aikojen ihmiset. Vanhojen kulttuurien asukkaat eivät siis uskoneet positiiviseen yhteiskuntakehitykseen, vaan päinvastoin kokivat ihmiskunnan olevan matkalla kohti katastrofia. Tämän negatiivisen kehityksen loppua kuvataan eskatologisissa ja apokalyptisissa visioissa, niin kuin esimerkiksi Uuden testamentin Ilmestyskirjassa. 

Mutta nostalgiaa ei pidä ymmärtää vain tällaisena menneisyyden ihannointina. Kaikki ei välttämättä ollut paremmin ennen. Jokainen ajanjakso pitää sisällään parempia ja huonompia ilmiöitä. Mutta nostalgiaa harjoittamalla voimme, ainakin parhaimmassa tapauksessa, ammentaa menneisyydestä ideoita ja kokemuksia, jotka voi olla meille avuksi kun rakennamme omaa tulevaisuuttamme. Usko jatkuvaan kehitykseen kohti parempaa tulevaisuutta on ollut ominaista modernin ajan yhteiskunnalle. Tänä päivänä tämä usko on hiipumassa. Mutta kehitysuskon ainoa vaihtoehto ei ole, tai ei saisi olla, pessimistinen toteamus: kuljemme nyt kohti ihmiskunnan loppua, kaikki on jo liian myöhäistä. Ehkä nostalginen elämänasenne tarjoaa vaihtoehdon, joka sijoittuu johonkin välimaastoon. Menneisyyttä ei pidä kopioida, mutta siitä voi oppia. 

Professorn i folkloristik Ulrika Wolf-Knuts har i en artikel för ett antal år sedan undersökt olika uttryck för nostalgi i veckotidningar. Hon noterar, att många inrednings-, handarbets- och matlagningstips bygger på drag av nostalgi: sommartorpet skall inredas i gammal stil, bonaderna sys med klassiska mönster, och bakverken till jul skall gärna följa recept från mormors tid, för att ta några exempel. Här ser vi tydliga utslag för samspelet mellan nostalgi och identitet. I en tid allt för mycket präglad av konsumtion och slit-och-släng-mentalitet känns det viktigt att hitta tillbaka till någonting bestående.  

En annan intressant aspekt i veckotidningarnas nostalgiska inslag är att de helt uppenbart riktar sig till en läsekrets med solid bakgrund i hemlandet. De mångkulturella inslagen är ovanliga i veckotidningarna, och den identitet som man vill stärka är, beroende på vilken veckotidning vi talar om, den specifikt svenska eller den specifikt finländska identiteten. Det är med andra ord traditioner och föremål från den inhemska kulturen, som står i fokus. 

Invånare med invandrarbakgrund har naturligtvis också behov av nostalgi, kanske t.o.m. ännu starkare än de som i generationer bott i hemlandet. Nostalgin riktar sig för invandrare antagligen tillbaka till det egna hemlandet, till rötterna, till det liv som man av olika orsaker har varit tvungen att lämna. Nostalgin leder till att man om möjligt vill återskapa delar av det förlorade hemlandet; i sitt hem, i sitt sätt att klä sig, i sitt sätt att leva. Integration och nostalgi råkar lätt kollisionskurs, som vi kan konstatera t.ex. i de aktuella diskussionerna om muslimska kvinnor i Europa skall få gå klädda i burka eller inte. 

Hyvä esimerkki nostalgiasta löytyy myös omasta maastamme. Karjalan menetys toisen maailmansodan jälkeen oli kova isku ei vain karjalaisille itselleen, vaan koko meidän maalle. Olihan Karjalaa suomalaisen identiteetin syntyaikoina pidetty eräänlaisena suomalaisen kulttuurin kehtona, m.m. Kalevala-runouden kautta. Karjalaa kohtaan syntyi vahvoja nostalgisia tunteita, jotka purkautuivat lauluissa, kulttuurijuhlissa ja karjalaista kulttuuria vaalivissa yhdistyksissä. 

Nostalgia voi olla sekä lamaannuttava että inspiroiva tunne. Regressiivinen nostalgia, eli pako menneisyyteen, ei auta meitä pidemmän päälle. Se voi vain antaa hetkellistä pakoa arjesta, samalla tavalla kuin elokuvan katselu tai kirjan lukeminen. Mutta on myös olemassa progressiivista nostalgiaa, joka on asenne, jossa haemme elämänviisautta, kokemusta ja inspiraatiota historiasta ja yhteisistä muistoistamme. 

Kirkossa harrastamme nostalgiaa joka sunnuntai. Luemme Raamatuntekstejä, laulamme virsiä, rukoilemme, kuuntelemme saarnaa – ja kaikkien näiden avulla pidämme kristinuskon perustavat henkilöt ja tapahtumat elävässä muistissa. Kaikkein selvimmin tämä ilmenee ehtoollisvietossa, jossa toistamme Jeesuksen sanat: Niin usein kun te tästä juotte, niin tehkää se minun muistokseni. 

Tämä kirkollinen nostalgiaa voi sekin olla joko regressiivistä tai progressiivista. Se voi olla pakoa tästä moninaisesta ja ristiriitaisesta elämästä, tai se voi olla voiman ja toivon ammentamista kristinuskon kollektiivisesta muistista. 

Gudstjänstfirandet i våra kyrkor fungerar alltså som ett slags nostalgi, där vi upprepar de berättelser som grundlägger vår identitet som kristna. Utmaningen för oss som jobbar inom kyrkan och för alla kyrkans medlemmar som vill föra dess budskap vidare är: förmår vi ännu i dag hålla dessa minnen levande? Kan vi tillsammans göra hoppet om förlåtelse och budskapet om guds kärlek till en synlig verklighet?  

Vi lever i ett samhälle där många har fjärmats från det budskap som kyrkan står för. Ändå väljer många att ändå kvarstå som medlemmar i kyrkan. Varför? Det handlar troligen om att man känner behov av att höra till ett sammanhang som är längre är det egna, allt för korta och tillfälliga, livet. Kyrkan representerar i all sin ofullkomlighet ett kollektivt minne; en tradition där man kan ingå som länkar i en lång kedja. Genom dop, konfirmationer, vigslar och begravningar knyter vi viktiga händelser i vårt liv till de berättelser som kyrkan förmedlar. Det vi gör av ”tradition” kan enligt min mening beskrivas som ett sökande efter identitet med hjälp av nostalgisk återupprepning. 

Men tillbaka till dagens festföremål, Runeberg. Man kan lugnt hävda att Runeberg i Fänrik Ståls sägner representerar en nostalgisk livshållning, men han gör det med ett medvetet budskap riktat till samtiden, och med hopp om en bättre framtid. Klart är att han idealiserar kriget och i synnerhet de finska soldaternas offervilja och hjältemod. Han gör det åtminstone i viss mån genom att jämföra med sin egen samtids ungdomar, som får växa upp i trygghet och under fredliga förhållanden. I dikten där han själv som student sägs möta den gamla fänriken blir kontrasten mellan dem tydlig: Runeberg vill likt andra studenter helst roa sig och driva med alla som tar livet allt för allvarligt, medan fänriken är bruten av ett långt och hårt liv, under vilket han har offrat sig för sitt älskade fosterland. 

Den unga studentens livshållning känns på många sätt aktuell idag. Ironin, lekfullheten och oviljan att binda sig kan sägas vara ganska typiska uttryck för dagens individualistiska kultur. Den postmoderna människan vill likt Runebergs unga student gärna hålla en viss distans till alla ideologier och trosföreställningar. Dagens människor tycker sig ha genomskådat alla tankesystem, och känner sig därför främmande inför det patos och den sentimentala känslosamhet som Runeberg förmedlar i sina fosterländska dikter.

Men lekfullheten, ironin och ytligheten har ett pris: vi stänger oss ute från brottningen med livets stora frågor. Om vi inte tar oss tid att stanna upp och lyssna på våra gemensamma minnen, fångade i vår kulturs klassiker, förblir vi rotlösa och kastas lät hit och dit av dagens trender. Nostalgin har sina frestelser och avigsidor, eftersom den kan hindra oss från att leva helt och fullt i nuet. Men nostalgin kan ändå sägas representera en möjlig väg till fördjupning; en omväg till att hitta sig själv, sin identitet.