2010 Tal på diakoniarbetarnas rådplägningsdagar i Tammerfors

En gammal beprövad levnadsvisdom lyder: Våld föder våld. Onda handlingar har en tendens att yngla av sig. De väcker hat och hämndbegär och kan ge upphov till en våldsspiral. Vad allt som det här kan föra med sig i en familjs liv har ni som arbetar med diakoniarbete sett otaliga exempel på.

I syndabekännelsen aktualiseras främst det onda som vi själva har gjort. Men i det ondas kretslopp är vi både aktiva och passiva; vi är, för att använda grammatikens språkbruk, både subjekt och objekt, både agenter och patienter. Det här betyder att vi är både aktiva handlande individer och lidande och sårbara människor, som blir utsatta för andra människors handlingar.

Vi är inte upphovet eller ursprunget till allt ont som sker på jorden. Det onda, lidandet, våldet, kränkandet av andra människors värde, har funnits här på jorden långt innan vi föddes. Varför? Det vet vi inte. I berättelsen om Adam och Eva, mannen och kvinnan, du och jag, finns bara ormen där i paradiset, utan att någon förklaring ges till dess ursprung. Det onda har funnits före oss, men det tragiska är att vi för det vidare, ibland medvetet, ibland omedvetet.

Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att bryta sig ut ur det ondas kretslopp. Vi är, vare sig vi vill det eller inte, del av en mänsklighet, och i synnerhet del av en kulturkrets, en privilegierad del av mänskligheten, som bygger sitt välstånd (åtminstone delvis) på utnyttjandet av billig arbetskraft och bristfälligt skyddade naturtillgångar i fattigare länder.

Det här är ondskans kretslopp, som blir så svårgripbart därför att det ofta är opersonligt. Det bara finns, som en del av det samhälle och det ekonomiska system som vi lever inom. Men det finns också ett annat kretslopp i vår värld. Kärlekens kretslopp. Förlåtelsens kretslopp, där befrielse föder lust att befria andra, där förlåtelse ger mod att förlåta andra, där mottagen kärlek insisterar på att bli delad med andra. Det här kretsloppet är uttryck för Guds goda och befriande vilja. Det kunde också kallas nådens kretslopp.

När Bibeln och dess författare försöker beskriva det här kretsloppet tar de till paradoxala bilder. Allra mest tydligt är det här i Jesu undervisning:

-         det är mer saligt att ge än att ta emot

-         om någon kräver att du går en mil med honom, gå två

-         den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig någonsin törstig

Att bli förlåten är att få se sig själv som en del av nådens kretslopp, och inte bara som en hjälplös kugge i ondskans kretslopp. Det här innebär inte att vi skall stänga våra ögon och öron för nöden i världen och vår egen andel i den. Däremot innebär förlåtelsen att vi får lämna vår del i det onda i Guds händer, och så befrias från handlingsförlamning till generositet; från rädsla till mod; och från förtvivlan till hopp.

Låt oss be och bekänna:

Herre, du känner oss bättre än någon annan. Du vet vad vi har sagt och gjort, liksom du vet vad vi har lämnat osagt och ogjort. Av egen kraft kan vi inte befria oss från den skuld som tynger oss. Du ser också den orättvisa som vi själva har blivit föremål för, och du ser den besvikelse och bitterhet som ligger på lut i vårt inre. Därför ber vi dig: omslut oss med din frid och förlåtelse. Lyft av os våra bördor och fyll oss med din frimodighet. Herre, förbarma dig över oss!