Predikan vid julbönen 24.12. 2009

Predikan vid julbönen i Borgå domkyrka 24.12.2009 

När man spänner ut ett gummiband måste man bedöma: hur långt kan jag tänja ut det innan det går av? Om jag drar ut det för mycket brister gummibandet, och det snärtar till i handen på mig, och bandet blir oanvändbart.

Den här liknelsen med ett uttänjt gummiband känns aktuell då vi igen samlas för att fira jul. De flesta av oss som firar jul i dagens finländska samhälle känner ganska väl till händelserna i Betlehem, med barnet i stallet och herdarna på ängen, men i vårt sätt att fira jul tänjer vi onekligen friskt på det här förenande bandet. Vårt kommersialiserade julfirande, som till vissa delar startar redan i november, innehåller i dag många element som har mycket litet att göra med julevangeliets budskap. Jag tycker vi alla  har orsak att fråga oss: Hur långt kan kopplingen till Jesus-barnets födelse i ett enkelt stall tänjas utan att den brister?

Nu låter jag kanske som en typisk sur predikant, som maktlös tvingas se på hur utvecklingen har sprungit förbi kyrkan, och nu avundsjukt försöker hävda att kyrkan borde få bestämma hur julen egentligen ska firas. Men det handlar för mig inte om ett behov att kritisera andras sätt att fira jul, utan om en genuin oro över hur vi, var och en, skall kunna hålla julens budskap levande; inte bara genom att upprepa det, utan genom att ta emot det och låta det forma våra liv.

Vad är då julens budskap? I grunden handlar det om att Gud älskar oss människor och denna värld så mycket, att han kommer hit i gestalt av ett litet fattigt och skyddslöst barn. Julevangeliet berättar om hur långt Gud är beredd att gå i sin kärlek till oss, vilka risker Gud är beredd att ta. All glädje som vi förmår sprida i jultider är ett återsken av ängelns glädjebudskap: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er…”

I vårt julfirande skall vi vårda bandet till denna glädje. Visst kan vi tänja på bandet, genom att hitta på olika nya och gärna överraskande sätt att glädja varandra, men vi skall inte klippa av bandet, för då förlorar vårt julfirande sin mening och sitt mål.

Ängeln i julnatten beskriver också de följder som barnets födelse kommer att få. I änglasången utmålas en framtid med fred på jorden. Det här målet skulle vi gärna se förverkligat, men när vi tänker på historien under de senaste 2000 åren, och då vi ser på vår värld i dag med, enligt tidningsuppgifter, sju pågående krig och otaliga inbördeskrig, då känns ängelns ord ganska kraftlösa och naiva.

Den här vintern uppmärksammas på många olika sätt i vårt land att det gått 70 år sedan vinterkriget. Julen 1939 fick säkert ängelns budskap en aktualitet som vi i dag har svårt att föreställa oss. De som lyssnade på julevangeliet det året bar säkert på oro och ängslan, men de bar också på en stark längtan. De längtade efter fred och trygghet, och efter att män, söner och bröder skulle få återvända från fronten friska och hela, och de längtade efter att livet igen skulle få återgå till det normala. Många enträgna böner uppsändes om Guds beskydd över de nära och kära, liksom över hela vårt land. Det skulle kännas bra att få säga att alla dessa böner blev uppfyllda, men så var det ju inte, åtminstone inte i den formen att alla skulle ha skonats. Vårt lands självständighet bevarades visserligen, men det var många som tvingades sätta livet till, och det finns många som har burit på fysiska och psykiska skador genom hela livet.

Det finns de som cyniskt rycker på axlarna och konstaterar att människan nu bara är sådan att krig alltid kommer att finnas. ”Människan är mot människan en varg”, som det gamla ordspråket lyder. Men ängelns budskap i julnatten säger något annat. Trotsigt håller ängeln framme fredens möjlighet, och uppmanar oss att säga nej till tanken att krig är någonting av naturen nödvändigt och oundvikligt. Krig är vanvett. Krig är inte ett normalt tillstånd, det är en perversion av mänskligt umgänge.

När det gäller världsfreden vänds våra blickar naturligtvis i första hand mot statscheferna och andra politiska ledare. Det är ju dessa som i praktiken har makt och möjligheter att ändra kursen i världen. De har ett ansvar, som de inte får blunda för. Vi får försöka be för dem, be för att avtal kunde uppnås som befrämjar avrustning, global rättvisa och internationell solidaritet – för att inte tala om avtal som minskar människans förödande inverkan på miljön, en fråga som är aktuell nu efter mötet i Köpenhamn.

Samtidigt tror jag att dessa maktens män och kvinnor många gånger känner sig ganska maktlösa. De är i sin tur bundna att ta hänsyn till maktkampen inom det egna landet, inom det egna partiet, de bör beakta ekonomiska konjunkturer, arbetslöshetskurvor, internationell konkurrenskraft o.s.v. o.s.v. Vi behöver därför också be för att makthavarna skulle befrias från de band som hindrar dem från att forma en bättre och rättvisare värld; en värld, där Guds goda vilja kan bli verklighet.

Om vi låter ängelns budskap om fred syfta enbart på världsfred finns det en uppenbar risk att vi glömmer bort vårt eget ansvar. ”På jorden fred” sjöng änglarna. Jorden syftar inte bara på världspolitiken eller inrikespolitiken, utan också på våra egna hem. Vi bär alla ett ansvar för att det skall råda fred och frid i våra hem.

På samma sätt som i fråga om krig och fred vill jag hävda, att vi aldrig får betrakta relationer präglade av förtryck eller kontrollbehov som en naturlig företeelse i våra hem. Förekomsten av våld och tvång mellan makar eller mellan föräldrar och barn är inte en förhandlingsbar fråga. Det får inte vara så att en part kan diktera villkoren, och t.ex. kräva: bara du lyder, så slår jag dig inte; eller: bara du gör som jag säger bevaras lugnet i hemmet. Frid kan inte skapas genom hot eller rädsla.

När skolungdomar skriver ner tankar och förväntningar inför julen är det märkbart, att det som dessa barn och unga mest hoppas på och ser fram emot är inte dyrbara gåvor. Nej, det handlar om lugn i hemmet, om tid att vara tillsammans, tid att gå i julkyrkan, tända ljus, tid att äta tillsammans i lugn och ro. Man kan ana en tydlig längtan efter det som blivit en bristvara i dagens samhälle, nämligen gemensam tid i familjen.

För en predikant känns det frestande att så här på julafton fokusera på den glada förväntan som många känner inför kvällen och inför de närmaste dagarna. Och visst är denna hoppfulla förväntan något av det bästa med julen. Julen erbjuder oss många sätt att glädja varandra, i form av julkort, gåvor, blommor, besök, och förberedelser såsom bakande, matlagning och pyntande av hemmet. Allra bäst känns dessa förberedelser om de är någonting som alla deltar i, åtminstone på något sätt, och sedan gemensamt njuter av.

Men vi skall inte glömma, att det absolut inte är någon självklarhet att alla ser fram emot julen. I en nyligen publicerad undersökning hävdas att så många som en tredjedel av befolkningen inte alls ser fram emot julen med förväntan. Det gällde ingalunda bara medelålders stressade och sekulariserade människor, utan lika mycket pensionärer.

Varför är det så? Varför upplever vissa glädjens och ljusets fest som en jobbig tid? En viktig orsak är säkert de krav och förväntningar som många kämpar med: man borde hitta lyckade och lämpligt dyrbara gåvor, man borde hinna ställa allt i ordning där hemma, man borde och borde och borde… Men julen skall inte vara en prestation eller en tävlingssituation. Julen är helt enkelt en gåva, vars värde inte kan mätas vare sig i pengar, i mat eller i antal gåvor.

En annan orsak till att vissa människor inte ser fram emot julen är de konfliktsituationer som lätt uppstår inom familjerna och släkterna. Var skall barnfamiljen fira julafton, hos vem skall julklapparna öppnas, var skall julmaten ätas, och vid vilket klockslag? Sådana problem kan bli ännu svårare om familjerna är splittrade, och det borde finnas tid för både tidigare och nuvarande partners barn och föräldrar och syskon o.s.v. Ni som sitter här har förhoppningsvis redan löst denna ekvation, men ni vet säkert också att det många gånger behövs kompromissvilja från alla parter för att sådana konflikter inte skall förstöra julfirandet. Det är inte lätt alla gånger, men det handlar om att välja den väg som Gud följer då han blir människa: att välja frid i stället för konfrontation; att komma emot istället för att vända ryggen till.

En tredje orsak till att vissa människor inte ser fram emot julen är helt enkelt ensamhet. Julens traditioner är så intimt förknippade med hem, familj och släkt, att den som ser fram emot ännu en julafton i ensamhet naturligtvis känner sig utestängd från firandet. Visst är det stämningsfullt att lyssna på julsånger typ ”Jag drömmer om en jul hemma…”, men om den saknad och ensamhet som sången uttrycker är en krass verklighet minskas nog mysfaktorn betydligt. Jag hoppas att jag och vi alla kunde bli bättre på att upptäcka våra medmänniskor, och bättre på att dela vår julglädje med dem.

De människor som känner oro och olust inför julen bär alldeles säkert på minnen av tidigare besvikelser. I bakgrunden ligger ofta föreställningen om att julen borde vara perfekt; vårt julfirande borde vara en idyll av idel värme, gemenskap och ljus.

Men den första julen var ingen idyll. Jesus föddes i ett land som var ockuperat och förtryckt av en främmande makt. Det fanns egentligen ingenting som tydde på framgång eller trygghet: Maria och Josef var ensamma i en främmande stad, utestängda från husvärmen, bokstavligen marginaliserade av samhället. Det samma kan sägas om de första mottagarna av julevangeliet. Ängeln riktar sitt budskap till några enkla herdar, som utför sitt tålamodskrävande och ibland farliga arbete utanför den lilla stadens gränser.

Gud föds rakt in i vår mänskliga verklighet, i vår glädje och i vår sorg. Gud stiger in i vår ensamhet, delar vår utsatthet och sårbarhet. Julens budskap är verkligen inte riktat bara till de lyckade julfirarna, till dem som kan allt och hinner med allt. Nej, julens budskap är riktat till alla, men för att kunna ta emot det behöver vi inse, att vi inte kan leva utan den trygghet som Gud vill ge oss mitt i vår otrygghet.

Julevangeliet slutar med att herdarna vänder tillbaka uppfyllda av förundran och glädje, medan Maria sägs gömma i sitt hjärta allt det hon varit med om och alla ord som hon hört. Julen bär på en hemlighet, som är mycket mer underbar än vad vi kan förstå. Julens budskap uttöms inte hur ofta vi än firar denna helg. Kring varje ljus som brinner i kväll lyser ett hemlighetsfullt skimmer, som en hälsning från Gud själv, som säger till oss: ”Var du än är, hur du än firar denna kväll, så är jag med dig. Ta emot mig, lev i min glädje!”