2009 Predikan vid biskopsvigning i Borgå domkyrka 29.11

Evangelietexten i dag på första advent berättar om ett intåg, med sång och glädje, mantlar och gröna kvistar. Här i Borgå domkyrka har vi inlett mässan med en procession, med färggranna mantlar och kåpor, och med högtidlig, vacker musik.

Det säger sig självt att det finns en oändlig skillnad mellan dessa två intåg. Det första handlar om ett avgörande skede i Jesu verksamhet, medan vår procession här är en i raden av många som denna söndag hålls i olika kyrkor och samfund runt om på vår jord. Men på något sätt kan dessa nutida processioner ändå ses som en fortsättning på Jesu intåg. Vi kristna är ju fortsättningen på den folkrörelse som Jesus startade.

Jag nämnde några yttre likheter: mantlarna, sången. Det finns säkert också andra, t.ex. det att människor reagerar på väldigt olika sätt. När Jesus red in till Jerusalem greps många av stor glädje och förväntan. De hoppades att dagen nu var inne då Gud skulle återupprätta Israels storhet. Nu skulle de romerska förtryckarna slängas ut, för nu var Messias, Guds utsände, äntligen på väg. De lägger sina mantlar framför Jesus, sjunger den bekanta pilgrimssången Hosianna, och gläds över att Gud inte har övergivit sitt folk.

Men alla var inte så övertygade. Det fanns de som försökte mana till försiktighet, så att inte romarna skulle provoceras och ställa till med blodbad. Det fanns också de som föraktfullt tog avstånd från spektaklet, som de betraktade som ett uttryck för en obildad profets naiva överdrifter. ”Skulle Messias komma som en snickare på en åsna!” skrattade de hånfullt.

På motsvarande sätt väcker säkert kyrkliga processioner, likt den vi inledde med i dag, olika typer av reaktioner. Det finns de som känner glädje och delaktighet över att kyrkan för vidare sekelgamla traditioner och över att biskopsämbetet går vidare som ett yttre tecken på att Kristi kyrka fortfarande lever och verkar i vårt samhälle. Men det finns säkert också de som ser vår högtidliga inmarsch som ett tomt skådespel, där män och kvinnor klär ut sig på ett sätt som får kyrkan att te sig ännu mer otidsenlig och världsfrånvänd än annars. Andra människor förhåller sig helt likgiltiga: de bryr sig helt enkelt inte om vad som sker innanför kyrkans väggar.

Det här för mig tillbaka till frågan jag ställde i inledningen: hur hänger de två processionerna ihop? Eller närmare bestämt: Hur förhåller sig vår kyrka i dag till den folkrörelse som Jesus gav upphov till? Jag vill försöka besvara den frågan med hjälp av två nyckelord: kontinuitet och förnyelse. Ämbetet står, eller borde stå, för kontinuiteten genom att utgöra en länk till apostlarnas tid. Till biskopens uppgifter hör att kunna bevara kontakten till den kristna huvudfåran, och att kunna reagera när ensaksrörelser eller svärmare riskerar att spåra ur.

Men kontinuiteten löper ständigt risk att stelna i vissa tidsbundna former och formuleringar. Ämbetet, traditionen, kan bli en kuliss som man gömmer sig bakom, en kåpa som man döljer sig med, i de stunder då man inte klarar av att konfronteras med den svårtydda verklighet som vi lever i. Det gamla och invanda känns ofta tryggt, men om budskapet blir en lag som binder oss istället för ett ord som befriar, då borde varningsklockorna börja ringa.

Kontinuiteten behöver förnyelsen vid sin sida. Förmågan att förnya är mycket central i vår kristna uppfattning om Gud: Skaparen upprätthåller och ger liv åt sin skapelse, Sonen visar oss vägen till omvändelse och räddning, medan Anden fyller oss med ny kraft och återupprättar vår gemenskap med Gud, med varandra och med den övriga skapelsen.

Den första advent berättar om hur Jesus Kristus ödmjukt kommer ridande till de sina. Han är inte bara en budbärare, som vittnar om Guds kärlek och nåd, han är den som ger kropp och liv åt detta budskap. Också idag kommer han till oss och uppmanar oss att försöka efterlikna honom i ett liv präglat av omtanke, offervilja och hopp. Inte som ett krav, inte som en prestation, men som en möjlighet att förverkliga i tacksamhet och lydnad. Den obekväma men samtidigt uppfordrande frågan som dagens text ställer till oss i början av adventstiden är följaktligen: Hur kan jag på ett synligt sätt följa efter Jesus?

Det sägs ofta något klichéartat att den enda bibel människorna läser är de kristnas liv. Det finns biblar i många hem, men de öppnas alltför sällan eller aldrig. Då måste vi fråga oss, om människorna i dag har tillgång till dessa andra, levande biblar, d.v.s. har de i sin närhet människor som vill ta sin kristna tro på allvar, och som lever ut sin tro i en vardagsnära omsorg om sina medmänniskor, utan stora åthävor och fromma fraser? Kan jag själv vara en sådan människa?

Vi kristna har tyvärr ibland en tendens att förandliga både tron och livet, men om vi vill vara trogna efterföljare till Jesus behöver vi nå fram till en jordnära tro, uttryckt med vanliga ord och vardagsnära liknelser. Vi behöver också, likt Jesus själv, göra vår tro synlig genom omtanke och medmänsklighet. Vi behöver dessutom göra vår tro synlig i vårt sätt att fira gudstjänst; värdigt, troget och enkelt. Kropp och ande skall inte skiljas från varandra, vare sig i livet eller i vår gemensamma gudstjänst, eftersom vår tro bygger på att Guds ande kan bli kropp i oss, oftast utan att vi själva förstår när och hur det sker.

Peter Halldorf skriver i en av sina böcker att om en kyrka inte förmår skapa helgon så har den kyrkan förlorat kontakten med sitt ursprung. Nu menar varken han eller jag helgon i betydelsen världsfrånvända övermänniskor, utan uttryckligen medmänniskor som gör det lättare för omgivningen att tro, hoppas och älska.

Jesus kommer till oss i ödmjukhet, förklädd. Han säger att han möter oss i våra minsta systrar och bröder: barnen, de fattiga, de utstötta. Det vi gör för dem, det gör vi för honom, och det gör vi för Gud.

Vi ber: Herre kom till oss i advent, och gör oss mer lika dig. Hjälp oss att förbereda oss inför julen med tacksamhet, glädje och måttfullhet. Amen 

Haluan tässä lopuksi vielä tervehtiä myös hiippakuntamme kaikkia suomenkielisiä seurakuntalaisia, ja toivottaa teille siunattua ja rauhallista adventtiaikaa.  

Ich möchte auch einen ganz herzlichen Grüss an die Mitglieder der deutschen Gemeinde richten und ich wünsche ihnen einen gesegneten Advent.