Predikan vid biskopsvigningen i Pernå 3.12.2006

Se din konung kommer till dig

Idag ljuder Hosiannasången i vår kyrka från Utsjoki i norr till Hangö i söder, från Ilomants i öster till Eckerö i väster. Men inte bara hos oss. Hosiannasången stämdes upp redan när dagen grydde i Stilla oceanen. Den fortsätter att ljuda i land efter land över hela jorden till dagens slut. Musiken är inte alltid Voglers – som vi sjöng – men väl orden. De möter oss också i nattvardsliturgin om en stund. Ingångsprocessionen som vi bevittnade är en yttre påminnelse om det bejublade intåget i Jerusalem. De teologiska tolkningarna av det som skedde varierar inom olika kyrkor, men innebörden är överallt densamma. Vi hälsar konungarnas konung välkommen till oss när det nya kyrkoåret inleds.

Jesu intåg i Jerusalem var inte ett vanligt triumftåg. Han kom ridande på ett lastdjurs föl och inte på en stolt springare. Åsnan var uttryckligen ett lastdjur. Ofta bar den på så stora bördor att den knappt syntes. Den fick utstå hugg och slag när den knäade eller vacklade till under tyngden av lasten. Ett sådant oansenligt djur valde alltså Jesus för sitt intåg. Kanske djuret var en nubisk åsna, musgrå med en kolsvart ål över ryggen och med en likaså kolsvart tvärlinje över bogarna, ett kors alltså. Det var ju inte fråga om ett vanligt triumftåg. Bortom jublet fanns redan det slutliga offret, försoningsdöden på korset. 

Men det var just valet av åsnan som gav människorna hopp och ledde till handling. Profeten Sakarja hade ju sagt att Sions konung skulle komma i ringhet, ridande på en åsna. Han skulle komma rättfärdig. Segern skulle vara honom given.

Detta visste folkskaran i Jerusalem. Här kom han alltså nu, konungen som profeten hade utlovat. Nu gick profetiorna i fullbordan. Nu var Guds rike mitt ibland dem. Nu skulle romaroket kastas av, de blinda få sin syn, de halta börja gå, de spetälska bli rena. Nu skulle man inleda ett nådens och frälsningens år från Herren. I jublande glädje bredde folkmassan ut sina mantlar på vägen, skar kvistar av träden och sjöng – med Galiléens vår i tongångarna: Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.

Hoscha`-na, som ordet lyder på arameiska, brukar översättas med: Herre fräls! Herre, ge lycka! Ordet är alltså ett rop om hjälp och undsättning. Men tongångarna röjer en fast förtröstan på att hjälpen redan är på väg. De ger uttryck för en frimodig och varm förvissning om att Gud skall låta allt gå väl.

Det är inte svårt att se att Hosianna-ropet fyller en viktig funktion också i dag. Världen är full av nödrop. Även om man inte använder just det här ordet, så är innebörden densamma. Herre hjälp, Herre låt väl gå. Ropet stiger upp från världens våldshärdar som Irak och Darfur. Det ljuder i storstädernas slumområden i Afrika och Sydamerika. Det viskas fram i världens många hungercentra, där krafterna tynar och hoppet förtvinar. Ja, själva naturen våndas under de påfrestningar som vi utsätter den för. Polarisarna gråter ut sin nöd.

Men nöden finns också på närmare håll. Nästa regering måste prioritera barnen och de unga betonar man i ett upprop, undertecknat bl.a. av vår kyrkostyrelse. Barnen och de unga behöver någon att dela sina sorger och glädjeämnen med. Unga föräldrar saknar ofta stöd och hjälp för att kunna fungera som goda föräldrar och tid att vårda sin egen relation. Arbetslivet präglas av stora krav och stress. Äldre människor kämpar med att få sin pension att räcka till. De gamla skulle behöva litet handräckning för att kunna bo längre i sina egna hem. Ja, ingen av oss undgår i längden problemen och nöden. Bland oss som sitter här i kyrkan eller framför TV-och radioapparaterna finns många som undrar hur de skall orka vidare.

Senast då vänder vi oss till honom, konungen som kommer. Och det första adventets konung säger till oss är något helt oväntat. Han ber oss om hjälp! Hämta åsnan!  Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver den.

Vi har vant oss vid att det är vi som vänder oss till Gud när vi är i nöd. Dagens text vänder på det hela. Herren behöver oss, han behöver vår hjälp. Låt mig börja med att nämna vår domkyrka i Borgå, där vi så gärna skulle ha firat denna mässa. Herren behöver vår hjälp för att den snabbt skall kunna tas i användning i sin forna glans. Då kan vi säga som biskop Witte när verksamheten i Åbo domkyrka återupptogs år 1722 efter stora ofreden med alla dess härjningar: ”Likt fågel Fenix stiger den upp pånyttfödd och höjer sitt huvud mot stjärnorna.”

Herren behöver oss. Det är våra händer han använder när han kramar om de gamla och stryker bort det silvervita håret från ansiktet. Det är våra fötter han behöver när han vill hälsa på dem som sitter bortglömda i sin ensamhet. Det är vår tid han behöver när barnen och de unga vill göra något tillsammans med oss eller samtala om för dem viktiga frågor. Det är oss han väntar på i åldringshem och på sjukhus. Det är våra pengar han behöver för att barnen i utvecklingsländerna skall få möjlighet att gå i skola, för att mänskor skall få mat, medicin och möjlighet till yrkesutbildning.

Stig Dagerman skrev i sin kända dikt år 1954, samma år som han alltför tidigt dog:

Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ!

Endast en sak kan du göra:

En annan människa väl.

Men detta är redan så mycket

att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

betyder en broder mer.

Herren behöver alla som vill tjäna honom i vår kyrka och vårt stift. Vi har en god grund att bygga på genom det arbete som våra tidigare biskopar, ordets tjänare och villiga lekmän har utfört. Nu behöver Herren dem som vill slå vakt om kyrkans tro och bekännelse. Han behöver dem som är villiga att tjäna församlingarna på heltid i sina yrken. Han behöver de aktiva lekmännen och dem som värnar om församlingens mission och diakoni. Han behöver församlingsmedlemmarna som kanske inte så ofta besöker mässan, men för vilka det är viktigt att få höra till församlingen. Om man är främmande för vår kyrkas dogmer och riter är det bra att veta att man kan tjäna Gud genom att tjäna sin medmänniska. Också det är en verklig gudstjänst – som blir till glädje inte bara för den som får hjälpen utan också för en själv.

Kristus kommer till oss genom våra medmänniskor och framför allt genom sitt ord och genom de heliga sakramenten. Han säger till den som bär på ett dåligt samvete för brister och försummelser: Dina synder är dig förlåtna. Han vänder sig till den som plågas av oro och bekymmer: Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Han kallar på den som väntar på ett uppdrag: Gå ut i världen och gör alla folk till mina lärjungar. Vad ni gör för en av dessa mina minsta, det gör ni mot mig.

Där man tar emot adventets konung, där man tar emot hans kallelse till tjänst och där man tar emot hans gåvor i ord och sakrament, där går Jesus från Nasaret fram som i gången tid. Han löser ur vanmakt, ur synd och skam. Han skänker sin kraft och frid. Fattiga ger han sin rikedom. Han läker de slagnas sår. Själ som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får. Ja, himmelriket är nära.

Och då blir det verklighet som Frans Michael Franzen skaldar om i sin oförglömliga adventspsalm:

Kring jordens länder alla

skall denna lovsång skalla:

Välsignad vare han

som kommer i Herrens namn!