2006 Biskopens inledningsanförande vid domkapitlets sammanträde 23.11

Biskop Erik VikströmInledningsanförande vid domkapitlets sammanträde 23.11. 2006

Ingen annan väg 

Kära kolleger och medarbetare i domkapitlet. När jag nu öppnar domkapitlets sammanträde sker det för min del för sista gången och jag vill helt kort kasta några blickar bakåt. 

Det var den 19 januari 1983 som jag för första gången ledde ett domkapitelsammanträde. Den gången höll jag, 41 år gammal, också ett inledningsanförande och jag har tittat efter i protokollet vad jag sade den gången. Jag räckte allra först domprosten Lars Julin, assessorerna Gunnar Träskman, Rune Söderlund och Erik Dahla samt notarien Gunnar Grönblom handen ”till ett öppet och förtroendefullt samarbete i den gemensamma uppgift som är oss given”. Jag gick sedan över till att betrakta kyrkan som en levande kropp som genomströmmas av samma blod och där ”samma osynliga själsliv gör sig känt i varje cell av kroppen”. Och vilket är detta själsliv som ”skall göra sig känt i alla ämbeten och funktioner, vid varje konferensbord och i varje uppdrag”? Svaret jag då gav är det samma som jag skulle ge också i dag: ”Detta kyrkans själsliv är Kristi kärlek så som också Paulus närmare utlägger saken i 1 Kor. 13.” ”Kyrkan kan undvara mycket och dock vara en Kristi kyrka” konstaterade jag. ”Men” – fortsatte jag den gången – ”den kan inte undvara Kristi kärlek, som den lever av, lever i och lever ut”. I dag, snart 24 år senare, är jag mer övertygad än någonsin om att det är just så. Om allt löper exemplariskt, om administration, personalvård, stiftsledning och församlingsledning sköts på högsta professionella nivå, men vi saknar kärlek, så träffas vi av Paulus ord i 1 Kor. 13: vi ”är ingenting” och vi har ”ingenting vunnit”. I så fall är vårt stift eller vår kyrka alltså helt enkelt inte relevanta i ett ecklesiologiskt perspektiv.    

Jag är egentligen förvånad över hur kraftigt jag drev hem denna sak hos mina nya kolleger då för snart 24 år sedan. ”Så livsviktig är denna sak med kärleken i kyrkan” – sade jag då – ”att om det allvarligt brister här, är det bättre att avbryta ett sammanträde eller en verksamhet och först söka förnyelse i Kristi kärlek innan man går vidare.” Detta betyder givetvis inte – framhöll jag – ”att vi avkräver kyrkans medlemmar, medarbetare och beslutsfattare en felfrihet eller syndfrihet som aldrig kommer att uppnås här på jorden.”  Vad jag den gången ansåg att man bör kräva av kyrkan är, ”att hon är den ort där man lever i boten, i omvändelsen och förnyelsen”.   

Jag är tacksam över att jag aldrig har behövt avbryta ett sammanträde på grund av strider eller kärlekslöshet. Tvärtom har den kärleksfulla, omtänksamma och konstruktiva atmosfären vid domkapitlets sammanträden och i dess verksamhet hört till de bästa erfarenheterna under biskopstiden. En biskop bör helst kunna leda sitt stift i hög grad via och genom domkapitlet, och det har jag verkligen kunnat göra. Ni vet alla, att de gånger som jag har avbrutit ett sammanträde - och det har skett rätt ofta – då har det varit för att samla oss till gemensam förbön för någon hårt drabbad präst eller någon annan betryckt person som har passerat genom vår beslutsprocess. Efter bönepausen har vi sedan gått vidare i vårt sammanträde, och jag hoppas givetvis att domkapitlets exempel på denna punkt kunde tjäna som förebild för alla sammanträden i vårt stift.   

Slutklämmen i detta mitt inledningsanförande i dag får bli samma ord med vilka jag avslutade min inledande hälsning till domkapitlet innan jag för första gången fattade tag i ordförandeklubban, nämligen dessa ord: ”När det gäller att lyfta fram något som måste prioriteras fram om allt annat och ägnas mer uppmärksamhet än något annat i vårt eget arbete och i våra församlingar, så vet jag ingenting viktigare än detta med Kristi kärleks herravälde i kyrkan. Allt övrigt kommer i andra hand.” Så långt hade jag kommit den gången och längre än så har jag inte kommit i dag.   

Med dessa tankar får jag tacka domkapitlet, representerat av det nuvarande kollegiet, för allt rikt och konstruktivt samarbete under en relativt lång tid. Det har aldrig känts tungt eller motvilligt att komma till våra sammanträden och det är idel goda minnen som jag kommer att bära med mig under kommande emeritusdagar. Må Gud alltjämt välsigna och leda oss alla.