2006 Avskedspredikan i Pedersöre kyrka 19.11

Avskedspredikan, Pedersöre kyrka 19.11.2006
3 årg. ev., Matt. 24:36-44
Biskop Erik Vikström

Väckelseropet

Kära vänner. Så här under den kalla tiden av året händer det ofta att flygresenärer får sitta och vänta lite extra innan planet kan lyfta. På vingarna och flygkroppen kan det ha bildats ett så gott som osynligt lager av is. Det kan sist och slutligen vara ganska tjockt och bli en fara för flygsäkerheten. Därför måste man allra först avlägsna isen med hjälp av särskilda sprutor.

Jag satt ganska nyligen och följde med denna procedur genom kabinfönstret, och då slogs jag plötsligt av tanken, att hur är det ställt med mig själv egentligen? Inte är det väl så att mitt eget hjärta är belagt med ett osynligt, men hårt och tungt islager? Det går så lätt att vi bygger upp en försvarsattityd till Guds ord och till Guds kallande röst, så att ingenting sist och slutligen når fram längre. Vi räknar kanske med Guds existens, men en utomstående iakttagare kunde rätt långt beteckna det liv vi lever som praktiserad ateism. Vi äter och dricker och lever på, utan att ägna en tanke åt hur allt skall sluta en gång – precis som den syndiga generationen före floden, den som vi läser om i dagens evangelietext. Ja, på det etiska och moraliska planet beter sig vårt frisläppta folk kanske inte ens lika anständigt som på Noas dagar.

Därför behövs det ett kraftigt uppvaknande bland både unga och gamla – en väckelse, för att ta till detta slitna uttryck. Att vakna - eller som man förr sade: att bli ”väckt” – det är att komma till full sans och till medvetande. Det är att bli medveten både om sin egen och om sina medpassagerares sanna situation. Det är att bli närvarande här och nu – och inte bara närvarande, utan också ”här”varande, för att citera en radioandakt tidigare i höst. Man kan fråga, om det över huvud taget finns något som är viktigare? För här kommer vår relation till levande Gud in i bilden. Eftersom Gud har skapat oss och hela tiden uppehåller allt liv, är gudsrelationen själva livlinan i vår existens. Därför kommer frågan om Gud och min relation till Gud att bli den som överskuggar allt annat i en ärlig och äkta så kallad väckelse. Då viker alla andra frågor bort inför denna enda: hur är det med mig och min relation till min Skapare och Gud? Den frågan är det inte lätt att tysta ner, och den har en envis tendens att göra sig påmind också i dagens finlandssvenska kulturdebatt.

Jag hade faktiskt först tänkt tala om tre sammanhängande relationer i min avskedspredikan: om kyrkan, väckelsen och kulturen. Jag fick den tanken i somras när jag tillsammans med över 1 000 andra deltog i spelmansgudstjänsten framför det aspegrenska stenfähuset vid Rosenlunds prästgård en bit från denna kyrka. Där hade ju också min familj fått bo under tre korta, men ack så rika år, innan vi flyttade ner till Borgå. När spelmanslaget och sångkören ledde oss i de gamla och kära väckelsesångerna slog mig en tanke, där min fru och jag satt på främsta bänken inklämda mellan Lars Huldén och min kusin Pehr Löf.

Tanken som slog mig var den, att hur bra mår inte egentligen alla de här tre när de finner varandra och ömsesidigt får berika varandra – dessa tre: kyrkan, väckelsen och kulturen. Och med en gång hade jag i tankarna där i den sköna sommarkvällen hunnit skissera upp ett storslaget panorama med triangeln Borgå, Pedersöre och Åbo: Borgå domkyrka som kyrkoinstitutionens samlande symbol i vårt stift, Pedersöre kyrka här mitt inne i bibelbältet som väckelsens centralhelgedom och Åbo med dess Akademi som kulturvaggan och det finlandssvenska kulturlivets motor.

Men ett halvt år har gått sedan jag fick de här ljusa tankarna, och nu när jag står här i Pedersöre kyrka och håller min sista predikan så har jag bara väckelsen kvar. För vad gör vi med en kyrka om den skulle bli isbelagd och sakna andligt liv och andlig värme? Och vad gör vi med den finlandssvenska kulturen om den skulle bli en kultur utan kult – d.v.s. utan medveten kontakt med livets Skapare och Uppehållare. Vi kan därför skala bort allt annat och den här gången koncentrera oss på det enda som sist och slutligen är riktigt nödvändigt: nämligen, att vaket och medvetet leva i Gud sådan han är: uppenbarad till vår räddning i Sonen, Herren Jesus Kristus.

Det var från den här predikstolen som stiftet med prästerna i spetsen kallade mig till biskop hösten 1982. De gjorde det, trots att de visste att jag ganska utpräglat var en väckelsens man. Därför var det nog speciellt i början en ganska stor skepsis i den finlandssvenska massmediala världen med tanke på vart stiftet nu kunde vara på väg. Jag blev ändå ingen väckelseledare i traditionell bemärkelse, och jag ville inte ens vara det. Jag har från första stund ansett att en biskop framför allt skall visa var huvudfåran går, och samtidigt skall han skapa rum för olika slag av andliga strömningar och innovationer i sitt stift. Men för egen del får biskopen inte låta sig spännas för någon viss vagn eller låna sig åt någon viss intressegrupp – den må så vara konservativ eller liberal. Dessutom har jag sett, hur lätt också en väckelserörelse kan bli isbelagd och förlora förmågan att uppriktigt vända om till Gud. Ju mera luft en sådan nedisad rörelse får under vingarna, desto riskablare är det för dem som är med – om det inte i tid blir en ny väckelse i väckelserörelsen.

Min strävan har alltid varit att verka för en sådan andlig förnyelse på bred front som bär två grundläggande kännetecken. Det första är en djup och ärlig ånger över all personlig synd och olydnad mot Guds bud. Det andra är en sådan tro djupt inne i hjärtat som söker bara Jesus och som lever det nya livet i kraften av förlåtelsen i hans namn och blod. En sådan väckelse spränger istäcket inifrån. Den leder till en enkel, varm och tydlig kristendom, en sådan som präglas av Guds barns glädje och frihet. Att stå för väckelse har för mig betytt att stå för det enkla, det centrala, det tydliga och det öppna i det kristna livet. Min mätare och måttstock på alla de företeelser som jag har haft att göra med under alla de här åren har varit uttrycket ”barnaskapets ande”. Där det finns barnaskapets fria, ärliga och okomplicerade ande, där är det rätt - hur bristfälligt allting än kan synas. Men där den anden saknas, där är det fel - hur rätt och riktigt allt än kan synas till det yttre.

Till det enkla och lättfattliga hör också att leva varje dag som om den var den sista. Jesus säger i dagens evangelietext att ingen utom Fadern känner dagen och timmen för tidens slut och Herrens ankomst – inte ens Sonen. Om det är på det här sättet, så finns det bara en enda logisk konsekvens att dra: det är att leva varje dag som om den var den sista. Det är ingen tillfällighet att väckelsen och väckelsesångerna lever med en stark känsla av Herrens närhet och Herrens ankomst. Den känslan har en sanerande effekt. Den lär oss att leva rätt och att prioritera rätt. Om världens Frälsare och Domare kan komma vilken dag som helst, så blir det viktigt att så snabbt som möjligt få ut väckelseropet till städer och byar, och att gå ut i hela världen med räddningens budskap. Om den saken skall vi strax sjunga i den lystringssång för den kyrkliga väckelsen som Pedersöre kyrkokör hämtade till vårt land strax efter kriget. Och när vi just före slutvälsignelsen sjunger den östafrikanska väckelsens lystringssång blickar vi framåt mot den dag när hela skapelsen skall befrias ”vid tidens slut en gång”. Med det perspektivet får vi förnyad motivation att verka också för diakoni och samhällsansvar och att strö ut kärlek över den värld som Gud vill ha hem till sig till sist.

Inriktningen på en sund balans av kyrka, väckelse och kultur är ett förpliktande arv för varje biskop i vårt stift allt ifrån Max von Bonsdorffs dagar. Det som av dessa tre lättast kommer i kläm är just väckelsen. Därför skall vi minnas att hela vår kyrka har en historisk kallelse att alltjämt vara en folkväckelsernas lutherska kyrka bland kyrkorna i vår värld. Men att i praktisk handling slå vakt om folkväckelsens hemortsrätt i det finlandssvenska kulturlandskapet är inte det enklaste. Den tjänsten möter alltid motstånd både innanför och utanför kyrkans murar. Men om vi är trofasta här, så kommer vi också i framtiden att uppleva mycket glädje i våra städer och byar. Därför ber vi i dag på Uppbrottets och det sista uppvaknandets söndag: Gud väck oss på nytt, väck vår kyrka, väck oss alla och väck också mig.

Kära vänner. Jag har nu utövat ett andligt ledarskap i vårt stift och i viss mån i hela vår kyrka i snart 24 år. Under alla de här åren har jag försökt förbli trogen mot vår kyrkas förpliktande och historiskt givna väckelsearv. När jag nu lägger ner staven hoppas jag att stiftet kunde intyga att jag har varit trogen mot detta arv och mot den himmelska syn som gavs mig en gång. Till en sådan trofasthet och vaksamhet kallas vi alla i dagens evangelietext där Jesus säger till oss: "Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer." Gud välsigne oss alla. Amen.