2006 Vägar vi vandrat: öppningsanförande vid kyrkodagarna

De 29:de allmänna svenska kyrkodagarna

Lärkkulla 6.10.2006

Biskop Erik Vikström: öppningsanförande                                    

VÄGAR VI VANDRAT 

Eftersom detta är mitt enda sammanhängande anförande på dessa mina sista kyrkodagar som biskop i stiftet och eftersom det uppdrag som getts mig är att på ett personligt sätt se bakåt på det som varit, blir det med nödvändighet något av en svanesång för min del. Mitt rent konkreta problem har då varit om jag skall sjunga vackert eller sjunga sant. Efter en viss jakobskamp har jag valt det senare alternativet. Så jag ber på förhand om ursäkt, om sången inte till alla delar blir så skön som den gärna kunde vara.    

Jag har egentligen aldrig förstått dem som har ansett att man inte kan bli biskop vid 40 års ålder, för 40 år var jag själv när jag valdes hösten 1982. Jag tycker att åldern är ganska egal i ett sådant sammanhang. I år har stiftet ansett att man kan vara 65, och när jag valdes ansåg stiftet att man kan vara 40. Man kan inte säga att det ena är fel och att det andra är rätt. Vardera kan vara rätt i sin speciella situation. Men vår Frälsare var som 30-åring mogen att bli Israels herde som bar all världens synd, och de flesta av hans apostlar torde vid kallelsen ha varit anmärkningsvärt unga män. Så visst måste en 40-åring kunna vara mogen att ta över ansvaret i ett stift sådant som vårt svenska. Jag är förstås jävig för egen del, men jag tycker att jag egentligen var mycket väl förberedd för det uppdrag jag tog emot trettondagen 1983. Jag hade då inte bara hunnit doktorera och skriva boken om Gurli. Jag hade hunnit vara predikant och evangelist i en inremissionsrörelse, församlingsadjunkt och kaplan i Sibbo, missionär och akademisk lärare i Östafrika, kyrkoherde i tre år i Pedersöre och dessutom ordförande och andlig ledare i Förbundet Kyrkans Ungdom.    

Det som jag med allt detta och mycket annat hade sett och lärt mig sammanfattade jag i synodalmötesavhandlingen och herdabrevet Gräsrotskyrkan som kom ut 1985. När jag nu ser bakåt på den väg vi har vandrat och kämpat tillsammans under dessa snart 24 år och frågar vad som blivit kvar, så blir svaret: det som är kvar och som på ett mirakulöst sätt alltjämt lever och växer är just gräsrotskyrkan. Med begreppet ”gräsrotskyrka” avsåg jag då, och avser jag alltjämt, en öppen folkkyrka med en stark och varm andlig kärna, en kyrka som har ett tydligt ledarskap och ett profilerat prästämbete, samtidigt som den präglas av öppenhet för allt det som växer fram underifrån, från församlingslivets gräsrötter. Min verksamhetsmodell har varit att hålla alla med så långt det har varit möjligt och att inte köra någon ut i periferin – enligt devisen: Man måste våga lita på att alla som vill vara med vill kyrkan väl.    Med denna ledarskapsmodell har jag inte gjort det lätt för mig. Jag skrev då 1985 att gräsrotskyrkan ”är mycket mer brokig och mycket mer svårthanterlig än den ensidiga episkopalkyrkan eller medarbetarkyrkan där allt ensidigt styrs uppifrån. Den kräver något helt annat av det andliga ledarskapet” - så skrev jag då –  ”framför allt ett delat ledarskap där man litar på Andens förmåga att på gräsrotsnivån fostra fram andliga fäder och mödrar vilka står i ett nära, förtroendefullt samarbete med församlingsledningen.” Att den finlandssvenska gräsrotskyrkan skulle vara så brokig och så pass svårhanterlig som den de facto visade sig vara kunde jag inte föreställa mig ännu 1985. För vad göra när det börjar brinna i knutarna? Det har faktiskt brunnit än här och än där – inte bara Herrens eld utan också andra eldar och direkta moteldar ibland. Men jag har försökt rycka så många jag kunnat ur dylika eldar, inte minst unga och begåvade prästkandidater. I de försöken har jag ibland tvingats gå så nära att jag fått lämna de flesta bakom mig, och det har ibland känts som om mina egna händer praktiskt taget har förkolnat i den kampen. Men ibland ger oss kärleken inget val.   

Gräsrotskyrkan är en typiskt finländsk modell av folkkyrkan, en modell som jag tror att Anden själv har skapat för vår situation. Där finns det en positiv växelverkan mellan väckelsens fria andeliv och kyrkoinstitutionen – mellan Geist och Amt, för att uttrycka saken teologiskt. Jag har under livets gång fått vara med om många slag av väckelser och tror mig veta något vad jag talar om. Jag föddes till medvetet andligt liv i en ungdomsväckelse hemma i Kronoby på 50-talet – i en stark, frimodig och glad väckelsevåg som då gick över hela prosteriet och som på vägen svepte med sig inte bara den nuvarande biskop Erik utan också den kommande biskop Gustav. Under studietiden i Helsingfors kom jag för min del in i den s.k. femte väckelsen som åtminstone på den tiden var en verkligt genuin väckelse där många föddes till nytt andligt liv, även om den givetvis också hade sina barnsjukdomar. Under de sju åren i Sibbo på 60- och 70-talet fick min fru och jag där leva i en ständig stilla väckelse bland unga och gamla och med stor andlig hunger i byarna. I Tanzania fick jag en fot in i den östafrikanska väckelsen och satt ibland med på studenternas bönemöten i Makumiras skolkyrka. Under de tre åren i Pedersöre hann det igen flamma till, och nu var det unga vuxna som greps av Herrens eld. Med dylika erfarenheter i bagaget har det för mig varit en kungstanke att ge rum för väckelser och förnyelser av olika slag bland kyrkans medlemmar, att skapa förtroende och trygghet i kyrkolivet och att montera ner de fiende- och hotbilder som så ofta uppstår på olika håll när man inte känner varandra tillräckligt. I en sådan trygg och fri atmosfär kan nytt liv spira och frodas. Till det helt nya och annorlunda som har vuxit fram under dessa år räknar jag t.ex. retreatverksamheten och pilgrimsvandringarna, och livskraftiga rörelser på sitt sätt är alltjämt bl.a. kyrkomusikverksamheten och hjälpledarskolningen.      

En av mina elever i Tanzania som sedan blev biskop berättade för mig en gång att han som nybliven biskop fick helbrägdagörelsens gåvor, men att det blev en sådan hänförelse och turbulens i stiftet att han var tvungen att tillsvidare lägga sina gåvor i frysen. Jag har inte heller sett det som en biskops uppgift att vara någon rörelseledare. Det gäller snarare att skapa rum för innovationer och att ge ett sådant andligt ledarskap som så många som möjligt kan ta till sig. Denna grundinställning styrde också mitt handlande när den karismatiska väckelsen nådde vårt stift på slutet av 80-talet. Vi befann oss då så att säga i eftervården efter kvinnoprästbeslutet och jag såg jag här en öppning till något som kunde förena åtminstone en del av oss på ett nytt och annorlunda plan. Det lyckades också i viss mån. Jag tillsatte en ledningsgrupp och gav den mitt förtroende. Jag sade åt dem: ”Jag är biskop och kan inte vara väckelseledare. Ni får sköta denna sak och jag litar på er.” Och tack vare ett konstruktivt och gott ledarskap lever oasröreslen ännu i dag och ger sitt särskilda bidrag till vårt kyrkliga liv. Jag skrev i det sammanhanget herdabrevet Eden och Anden 1992 och avsåg den boken som en manual för en förnyelse som i sig kombinerar både den ekologiska och den karismatiska väckelsen. Jag skisserade där upp ett så kallat oastänkande med öppenhet för både naturens och nådens oaser, med församlingen med sin gudstjänst som en stor oas mitt i samhället och med enskilda mindre oaser och tillväxtplatser inne i åtminstone de större församlingarna. Det finns de som har anammat oastänkandet, men för många präster och förtroendevalda i vårt stift är detta tänkande alltjämt både obekant och oprövat. Därför har vi också ett ständigt utflöde till frikyrkor och fria grupperingar på vissa håll.  

Kvinnoprästbeslutet 1986, som jag på allt sätt stödde och backade upp, kom nog att bli den stora vattendelaren, och steg för steg har stora delar av väckelsefronten fått en mycket ansträngd relation till vår kyrkas huvudlinje. Därför har det under min tid som biskop inte heller kunnat bli någon sådan stark andlig mittflod i gräsrotskyrkans landskap som jag hade hoppats på, utan på sin höjd någon liten källa eller oas här och var.         

Det nyligen avslutade biskopsvalet visade i klartext vilken oerhörd urkraft och vilken maktfaktor i vida kretsar vi i detta kvinnoprästmotstånd har haft att göra med. Om inte förr så åtminstone nu borde det stå uppenbart för var och en som litet tänker efter, vilken tuff match jag har haft att utkämpa under alla mina biskopsår. Det har gällt att kämpa utan att strida, och det är ett sant mirakel att det i vårt stift under alla dessa år trots allt har kunnat råda en så pass stor öppenhet och andlig endräkt på ett djupare plan som det dock har funnits. När det gäller denna kamp handlar det inte om någon viss person eller om vissa personer, utan det handlar om en märklig urkraft som har opererat mitt inne i vår egen krets och i viss mån inom de flesta av oss själva. Jag kan försäkra att det inte är någon lätt kamp som har utkämpats fjärran från all offentlig insyn - dock inte med köttsliga medel, eftersom en Herrens tjänare enligt Guds ord inte skall strida utan gå fram i vänlighet, mildhet och tålamod. Det har varit som att hålla en kraftig oxe vid hornen som har ryckt och slitit än åt det ena hållet och än åt det andra. Och jag upprepar därför: det är ett stort Guds under att gräsrotskyrkan alltjämt lever och växer, att stiftet har hållits samman och att inga större skador har skett.    

Vägen vi har vandrat har fört oss till en punkt där vi alltjämt kan glädjas över en levande och förvånansvärt livskraftig finlandssvensk gräsrotskyrka i städer och byar, på slätterna och ute i skärgården. Den överlägset största händelsen var vigningen av de första kvinnorna till prästämbetet 1988. Redan nu kan vi konstatera att de kvinnliga prästerna har varit till rik välsignelse och att Anden själv har gett sin sanktion till denna utveckling. Jag tänker med djup rörelse på mången kvinnlig präst som jag fått sända ut till tjänst, luttrad efter mången inre kamp, brinnande i anden och villig att helt tjäna Herren. Stiftets kvinnliga präster har tillsvidare haft det bra, de har trivts i sin gärning, deras antal ökar hela tiden och framtiden är ljus, om än inte alltid lätt. Enligt min bedömning är det just de kvinnliga prästerna som har framtidens nyckel i sin hand. Det är i hög grad de som steg för steg kommer att ta hand om och lägga sin prägel på framtidens kyrka. Därför är det så viktigt att vi ger dem vårt aktiva stöd och att de själva uppfylls av andlig vishet. På grund av att framtiden på ett särskilt sätt är deras i vår kyrka må det tillåtas mig att anlägga ett par synpunkter.    

Enligt mina iakttagelser finns det i detta historiska läge både en fara och en chans. Faran är att de kvinnliga prästerna låter sig provoceras bort från Bibelns grund. Jag tror att det kan ha skett i någon mån. Det har från vissa håll så enträget tutats i dem att deras ämbete är obibliskt, att Bibeln själv har riskerat bli en hotfull främling för åtminstone en del av dem. På den vägen leder de församlingarna in i en flummig och otydlig kristendom som mera är allmänreligiositet än klassisk kristendom. Vår kyrka hamnar då in i en postmodern upplevelsekristendom med oklar bekännelse och med indifferens i för människans och samhällets välbefinnande viktiga etiska och moraliska frågor. De som driver på en sådan utveckling får nog räkna med att bli sekonderade och applåderade av både det publika samfundet och vissa manliga ännu mer radikala prästkolleger. Men priset vore högt. Vi hade då att se fram emot en ännu djupare splittring av kyrkolivet än vad vi någonsin har i dag.     Alternativet och den stora chansen i detta läge är kvinnliga – och givetvis också manliga – präster som står för en tydlig, varm och frimodig biblisk och apostolisk kristendom. De kvinnliga prästernas särskilda varumärke måste i framtidens kyrka vara en djup och uppbygglig biblisk undervisning. De måste våga komma nära också aposteln Paulus och upptäcka honom som en trofast försvarare, vägledare och vän. Att vara kvinnlig präst bör i framtiden kunna betyda att vara frimodigt biblisk och apostolisk, med fast förankring i kyrkans tradition i lära och liv. En bra modell kunde vara de två modiga kvinnliga biskopar i Danmark som för en tid sedan vågade ställa sig i skaran av den minoritet av biskoparna som i fråga om kyrkliga välsignelseformulär för samkönade parrelationer ställde sig på samma linje som vårt eget kyrkomöte 2003.  Framtidens kyrka behöver just sådana kvinnliga präster och biskopar som visar väg för andra och är den kristna trons och moralens frimodiga försvarare med allt det obehag som den tjänsten för med sig. Med sådana andliga ledare, kvinnliga som manliga, kommer också vårt stift att hållas samman i trons och kärlekens endräkt, och gräsrotskyrkan kommer att frodas också i framtiden.  

När jag ser tillbaka på vägen vi har vandrat märker jag att de mera kampfylla och svåra sträckorna snabbt faller i barmhärtig glömska, medan de ljusa bilderna tydligt har blivit kvar på näthinnan. Sköna och oförglömliga scener flimrar förbi, bild efter bild. Jag minns söndagsmorgonen för många år sedan när min fru och jag hämtades med kyrkbåt från egen brygga och männen mitt ute på den spegelblanka fjärden stämde upp ”Sabbatsmorgon stilla” för att småningom nalkas stranden nedanför Larsmo kyrka där prosteparet väntade med sjungande söndagsskolbarn. Jag minns den nästan komiskt muntra hemfärden i den knallröda veteranbrandbilen med sirenerna påkopplade efter den högtidliga invigningen av det pyromanhärjade och talkorenoverade begravningskapellet i Lappfjärd i slutet av maj detta år. I färskt minne står den till trängsel fyllda och tidlöst vackra kapellkyrkan i Nötö senaste juli vid 250-årsjubileet. Jag tänker på kyrkoherdarnas varma gästvänlighet under visitationerna och på den oräkneliga skaran av förtroendevalda som utgör den finlandssvenska gräsrotskyrkans bärande skikt. Och framför allt minns jag barnen, deras frågor, deras iver och deras beslutsamhet att i livets alla krislägen teckna sig med korstecknet och säga ”I Jesu namn”.     Det finns knappast något annat stift i vår kyrka där biskopsämbetet som en självständig och oberoende institution är så oumbärligt som just i Borgå stift med dess stora regionala och religiösa brokighet. Det är inte för maktens skull som den självständiga institutionen är så viktig, utan för frihetens, sammanhållningens och gemenskapens skull. På den biskopsstav som jag snart lägger ner finns orden från 1 Petrusbrevet 5:2 ingraverade: ”Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård.” Orden är på den runda kräklans yttre kant omslutna av en växtslinga med blad, påminnande om Arons stav som envisades med att bara grönska där den låg inne i arken. Det är med tacksamhet till Guds barmärtiga och förlåtande godhet, och med både förböns- och välsignelseönskan, jag överlämnar denna symbol för en både ekologiskt och karismatiskt livaktig gräsrotskyrka till den kommande biskop Gustav, min gamla parhäst från ungdomens för oss båda så livsavgörande väckelsetider i våra respektive hemförsamlingar. Gud välsigne dig, Gud välsigne oss alla.