2006 Vägen till vilan

15 sönd. e. pingst, 2006, Pernå kyrka

(kyrkoherdeinstallation / Rolf Steffansson)

3 årg. ev., Matt. 11:25-30

Vägen till vilan 

Kära vänner / Rakkaat ystävät. I vår evangelietext i dag möter vi två underbara verkligheter eller bilder. Vi hör Jesus upphöja barnen som är så nära Gud och för vilka Gud kan uppenbara sina djupaste hemligheter. Och vi hör Jesus kalla alla trötta och betungade att komma till honom för att få vila. Vi anar att vi står och klappar på en port bakom vilken det gömmer sig en djup och rik hemlighet. För vi förstår ju inte detta. Vi förstår ju inte vad som är hemligheten med barnets företräde fram oss alla vuxna. Och vi förstår inte heller hurudan den vila är som Jesus skänker oss.    Men låt oss i alla fall försöka. Låt oss kombinera bilden av ett litet barn och bilden av vila och ro. Och vad får vi då? Vi får bilden av ett sovande eller vilande barn i mors famn. Kan vi över huvud taget föreställa oss något mera rofyllt och harmoniskt: ett sovande barn i mors famn. I den situationen har vi alla befunnit oss någon gång i livet, så vi känner alla som ett avlägset minne i vår egen kropp vad det handlar om.    Och denna famn – vilken är det? Det är Guds famn. Gud är för oss både fader och moder, och nu skall vi tänka i dag att den trygga famn där vi får vila som ett litet barn, det är Jesus själv. Han tog de små barnen i sin famn och välsignade dem. Det står ingenstans hur länge de små barnen befann i Jesu famn, men det vet vi att Jesus gav tid åt folk. Så varför kunde vi inte tänka oss, att det var något litet barn som faktiskt somnade där i hans famn – och Jesus lät barnet vara, det fick vila och sova där en liten stund, innan han varsamt gav det tillbaka till dess mor. Så trygg är Guds lilla barnaskara, den som Lina Sandell sjunger om i barnapsalmen. Ja – ”Tryggare kan ingen vara / än Guds lilla barnaskara / stjärnan ej på himlafästet / fågeln ej i kända nästet.”      Kanske har vi nu kommit hemligheten på spåren – den hemlighet som gjorde Jesus så jublande glad och som blir till det härligaste evangelium när Jesus bjuder alla trötta och betungade till sin gemenskap. Det handlar om Guds barn – om detta ofattbart stora att helt enkelt få vara Guds barn och att få leva i den tryggheten. Större trygghet finns inte, större vishet finns det inte. De starka går eller rusar förbi denna trygghet och vila, och de lärda och kloka begriper sig inte på denna hemlighet.     Kirkkoherran tehtävänä on olla samalla kertaa sekä yksinkertainen että viisas, ja sekä lempeä että vahva. Jeesus näyttää meille tänään yksinkertaisuuden tietä kun hän ylistää taivaan ja maan herraa siitä, että hän on salannut Jumalan valtakunnan salaisuudet viisailta ja oppineilta, mutta ilmoittanut ne lapsenmielisille. Sekä kirkkoherran että kaikkien seurakuntapaimenten on muistettava, että Jumalan tosi seurakunta koostuu lapsenmielisistä. Lapsenmielisyys on Jumalan heille antama uudestisyntymisen armolahja.  Sen tähden he aavistavat ja tuntevat sydämissään, että tie ja portti Jumalan valtakuntaan käyvät yksinkertaisen lapsenmielisyyden kautta. Avoimessa, nöyrässä ja yksinkertaisessa hengessä he ottavat vastaan Jumalan sanan, ja näin heidät ravitaan armon pöydän rikkailla lahjoilla. Muuta ravintoa he eivät kestä eivätkä tarvitse uskonelämäänsä varten. Joten, jos kirkkoherra tai pappi alkaa tarjota heille vaikeaselitteisiä ja ihmisjärjen mukaisia opinkappaleita, niin he eivät ymmärrä eivätkä enää pysty kuulemaan siinä hyvän paimenen ääntä. Silloin kirkko tyhjenee nopeasti, ja lampaat karkaavat sellaisen paimenen luota.   Mutta Jeesus, hyvä paimen, näyttää tänään tietä. Hän yksinkertaistaa koko sanomansa yhteen ainoaan asiaan – siihen että me tulemme hänen tykönsä, jotta hän antaisi meille levon. Kaikki kirkollinen elämä ja kaikenlainen opetus ja saarna ammentakoon tästä rikkaasta lähteestä. Tulkaamme Jeesuksen luo, etsikäämme hänen kasvojaan, pysykäämme hänen luonaan. Silloin olemme tosi viisaita, ja silloin meillä on lepo ja rauha kaiken ihmiselämän tuottaman levottomuuden ja turhautuneisuuden keskellä.     Vi har kyrkoherdeinstallation här i Pernå kyrka i dag, och till råga på allt kommer det dessutom att vara biskopsvigning här om ett par månader. Allt detta kallar oss att ta oss en funderare på vad det är som är verkligt viktigt i kyrkans liv. Du, Rolf, har nu en lång period av arbete i missionens tjänst bakom dig. Du har verkat i ett land i Östafrika där du har mött fattigdom, sjukdom och nöd. Du har sett mer av den sorten än de flesta av oss andra här i kyrkan i dag. Men du har sett annat också. Du har sett en kyrka som växer så att det knakar. Du har fått vara med i ett sammanhang där problemet inte är hur man skall nå ut, utan hur man skall kunna ta hand om alla dem som kommer in. Du har fått verka i en kyrka där man ständigt lever med känslan av att man behövs.    Men vad är det som framför allt annat behövs där liksom här av en kyrkans tjänare? Vår evangelietext i dag låter oss ana svaret. Det som framför allt annat behövs i kyrkan i dag – i Tanzania liksom här i Finland, förr som nu - är Jesu eget sinnelag. Lägg detta på minnet i dag, käre broder Rolf. Vår text öppnar rika hemligheter för oss, som vi redan sett. Vi anar hemligheten med barnaskapet hos Gud och Guds barn trygghet hos honom. Ja, det är som om Jesus plötsligt skulle öppna sitt eget hjärta för oss på vid gavel, så att vi på detta ställe i Skriften på ett djupare sett lär känna hans eget sinnelag.   Att ha detta Jesu sinnelag är att kunna känna tacksamhet över de små glädjeämnena. Det är att se Guds rikes storhet och rikedom hos det sovande barnet och i skapelsens ändamålsenliga skönhet. Det är att ödmjukt och uppmärksamt kunna läsa innantill både i skapelsens bok, där vi ser spår av Guds heliga och goda lag, och i bibelns bok där frälsningens evangelium ligger uppenbarat för var och en som bara vill se. Att äga Jesu sinnelag är att smärtsamt ta in skapelsens lidande och allt det uppenbara och dolda lidande som bor hos oss människor. Det finns arbetande och betungade av många slag. I vårt samhälle möter vi de övertunga bördorna i formen av utbrändhet och stressjukdomar i våra kroppar och lemmar. Kyrkoherden skall se och känna för allt detta – med Jesu eget empatiska sinnelag. Hos oss har vi dessutom alkoholmissbruket som griper omkring sig som en folksjukdom. Det hjälper inte att döma, och som kristna får vi inte döma någon. Men kyrkan och prästerna bör klart säga ifrån att alkoholmissbruk är en syndig och hednisk livsstil som är främmande för en kristen som vill till himlen. Det är fråga om något som vi tillsammans kämpar mot med förlåtelsens och förnyelsens himmelska krafter. Det finns en väg och det finns en hjälp – det är kyrkans budskap i alla situationer, hur hopplösa de än kan synas för tillfället.”Sluta aldrig önska / sluta aldrig be / sluta aldrig hoppas / under kan ju ske” – de orden har vi, liksom säkert många andra, på väggen i köket, och det är nog bra att allt som oftast titta på de orden. Och det största undret av alla får vi dagligen vänta på i tron – nämligen kroppens uppståndelse och fulla restaurering när vi en gång får gå in i det eviga livet och den fullkomliga vilan hos Gud.

     Toistan vielä. Tämän juhlapäivän sanoma kertoo yksinkertaisuudesta ja läheisyydestä. Jumalan valtakunta on kaikkein lähimpänä nukkuvassa lapsessa äidin sylissä. Parhaimman esimaun taivasten valtakunnasta saamme, kun vaatimattomassa ja yksinkertaisessa kodissamme, keittiöpöydän ääressä, syömme aamupuuroa tai juomme aamupäivän kahvia – jos me vain saamme armoa tehdä kaiken tämän kiitoksella Jumalalle ja lapsenmieleisessä nöyryydessä ja levossa. Jeesus ei vaadi meiltä suuria eikä merkillisiä kokemuksia. Tärkeintä on, että saamme kokea hänen läsnäoloaan arjessamme, ja että me tietoisesti elämme joka päivä ja joka hetki hänen läheisyydessään. Silloin sielumme löytää levon. Jumala siunatkoon meitä kaikkia. Aamen.