Berättelsen slutar inte där; YH Sydvästs inskriptionsgudstjänst 31.8.2006

Predikan över 1 årgångens evangelium: Luk. 18:9-14  

Berättelsen slutar inte där När vi ser farisén stå där framme i templet och framföra sin självsäkra bön och tullindrivaren – publikanen – stå där i sin avsides vrå och dunka på sitt syndiga bröst så kommer man lätt att tänka på detta med killer och looser.   I idrottssammanhang talar vi om killerinstinkten. Det är gåvan och förmågan att slå sig fram och kämpa ner motstånd. Det är en egenskap som är särskilt bra att ha i duellsporter som tennis och brottning – för att inte tala om boxning. Jag vet att det är på grund av dålig killerinstinkt som jag aldrig har klarat mig bra just i tennis eller bordstennis. Ja, inte låg boxning till för mig heller märkte jag när vi pojkar försökte oss på den sporten med hjälp av pappas arbetshandskar som vi fyllde med strumpor och sockor. Därför trivdes jag i mina unga år bättre med lagsporter som bandy, ishockey och särskilt fotboll.     Det är ju så med oss alla att vi kan vara ganska bra på vissa områden och sämre på andra. Så det brukar jämna ut sig på lång sikt.     Det finns något som kunde kallas kompensation. Man kompenserar på ett visst område det som man förlorar på ett annat. Men så finns det också något som vi kunde kalla reduktion, eller urtappning. Trots att man är bra på ett visst område, så finns det ett inre hål som hela tiden tömmer en på kraft och glädje. Det kan vara särskilt jobbigt om denna reduktion eller urtappning börjar ske i mina studier eller i mitt yrkesliv.     Vi kan bra tänka oss att farisén där framme i templet egentligen var en looser på många områden i livet. Han var helt enkelt en ”mes” som snokade omkring och inte var till glädje för någon, och allra minst för sig själv. Men på religionens område kompenserade han allt. Så fort han kom in på termpelområdet och trappade upp för trapporna mot de heliga rummen så började han känna sig som en framgångsrik killer. Där var han på mammas gata och där kände han sig stark. Där kunde han både fysiskt och mentalt ställa sig längst framme och hade råd att se ner på andra. Så att i Jesu liknelse står han där längst framme och radar upp för Gud alla de meriter han kunde bygga sin religiösa framgång på. Han behövde egentligen ingen nåd från Gud – bara checka av meritlistan och få bekräftelse på nåden.    Vi skall inte heller utesluta att tullindrivaren – publikanen – där längst bak egentligen var en killer på de flesta områden i livet. Det gick bra hör honom i det mesta. Allt vad han rörde vid blev pengar. Visserligen kom han att trampa ner andra människor med den livsstilen, men han var ju inte ensam om det i det dåtida konkurrenssamhället. Hade han kommit in på studier i deras dåtida Sydväst – som i så fall hade legat någonstans i nuvarande Gaza - så hade kan klarat av studierna snabbt och framgångsrikt – visserligen genom att gina och fuska lite här och var, men dock inte så klumpigt att någon märkte det.    Men – med åren kom han till besinning och blev allt mer både fångad av och missnöjd med sin egen livsföring. Det skedde en ständig reduktion eller urtappning i hans själsliv och därför höll allt på att gå omkull för honom. Kanske hade han börjat inse att det var han själv som var hans livs största fiende.    Varför han sökte sig till templet vet vi inte. Egentligen var ju det den sista plats han borde ha besökt. Enligt den dåtida teologin och enligt alla religiösa experter var han en förtappad och förlorad människa – redan på grund av sitt yrke som tullindrivare i ockupationens tjänst. Han hörde till de syndare som helt klart var uteslutna från de frommas församling. Ju frommare folk han kom i kontakt med desto sämre låg han till. Och där i templet kunde han varken se bakåt eller framåt eller uppåt. Det var väggen emot på alla fronter. Så det enda han kan göra är att blicka neråt och inåt, slå sig för bröstet och erkänna sitt hopplösa tillstånd inför den Gud som ser och känner allt.    Så här långt kunde Jesu åhörare lätt följa med. Ja, ja – viskade de till varandra. Just så där är det. Så där stor skillnad är det på de fromma och syndarna. Så åhörarna sitter och nickar och bockar och njuter av berättelsen i fulla drag.    Men – berättelsen slutar inte där. Och det kunde egentligen vara rubriken för denna mästerligt komponerade liknelse: Berättelsen slutar inte där!    Den handlar inte bara om killer och looser, och inte bara om kompensation och reduktion eller urtappning. Den handlar om – och framför allt – om revolution.     Jesus kommer med en slutkläm som innebör rena revolutionen, om man bara tar budskapet till sig.     I en revolution kastas allting upp och ner. Så gick det i Franska revolutionen i 1700-talets Frankrike och i de svallvågor som sedan gick över Europas furstendömen, och så gick det med den metodistiska väckelsen i England som vände upp och ner på den stela anglikanska statskyrkan. Det var just skräckbilderna från den franska revolutionen på det politiska planet och den metodistiska väckelsen på det religiösa planet som gjorde att kejsarmakten i St Pertersburg och domkapitlen i Åbo och Borgå slog på alla bromsar när den pietistiska folkväckelsen började svepa över vårt land som en skogseld på 1800-talet.    Och revolution i teologi och religion och gudsdyrkan innebär Jesu överraskande slutkläm efter det att han så levande har målat bilden av först farisén och sedan tullindrivaren. Jesus bränner in sin slutkläm med stort eftertryck: ”Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre.”    Så kallas vi till sist att fästa blicken ännu en gång vid tullindrivaren. Vi har redan konstaterat att han kunde se varken bakåt eller framåt eller uppåt – bara inåt mot det bottenlösa träsk som fanns i hans kaotiska inre. Men mitt i detta inåtskådande talar han dock med Gud – en Gud han inte ser och allra minst vågar träda nära. Men han inser ändå att hans enda hopp – det enda hopp som återstod i hans fall – det var Gud själv. Det var att Gud – och mot all rätt lära och rätt teologi dock skulle vara barmhärtig mot honom. Denne killers – eller loosers, hur vi nu tar det - enda hopp stod till en ologisk och omotiverad barmhärtighet hos Gud själv. Han gick hem rättfärdig, inte den andre, säger Jesus in allt omskakande slutkläm.     Kära vänner. Nu börjar här på Sydväst en ny termin och ett nytt läsår. Och i våra egna liv har vi våra terminer och perioder. Om det går så illa, eller redan har gått så illa, att vi kör fast och inte ser någon utväg alls, så låt oss ta med oss från denna inskriptionsgudstjänst denna enda tankeställare: berättelsen slutade inte där! Amen